Fräsiga bilar och kvinnor som styr...

...Nåväl. Fräsiga för de som begriper sig på sådant. Mitt intresse för bilar är av ren praktisk natur så själva den delen av upplevelsen kanske gick mig över huvudet. Men Wolfland Cruisers vårutställning var ändå en rolig upplevelse. På scenen hade jag Snakebite, ett band från Arvika som levererar snortight, högoktanig rockmusik.


Scenen var på ett klassiskt lastbilssläp vilket gärna leder till en akustisk mardröm, speciellt med ett högljutt rockband. Öppna mikrofoner och flera monitorsystem i en kal, odämpad låda med stenhårda väggar ger gärna en hel hoper obehagliga reflexer och rundgångsproblem. Men den här gången visade sig lastbilssläp vara en rejäl trailer utan egentligt tak. Tack vare det kunde mycket av ljudet på scenen ta sig ut och det blev mycket behagligare kring artisterna. Det blev alltså mycket mer lättjobbat än vanligt och ljudet fungerade mycket bra både på och framför scenen.



Jag hade också med senaste tillskottet i teknikerstallet som efter soundcheck fick ta över spakarna och köra själva gigen. Känns väldigt bra att introducera fler kvinnor bakom mixerborden för är det något den här branschen verkligen skulle må bra av så är det fler kvinnliga tekniker!

Nästa vecka blir det en helg i Torsby på deras våryra!

Sommaren summerad 3

Innan vi riktigt kommer in i Juli så avslutar vi Juni med rallycross-em i Höljes. 40 000 pers i ett grustag mitt i de nordvärmländska skogarna. Vi fick info om att det skulle bli rätt knivigt att få till soundcheck osv eftersom det var mycket igång och vi hade en ytterst begränsad tid för att rigga och testa.

Med det i åtanke var vi givetvis på plats i god tid. Gissa hur smidigt livet kändes när vi kom fram och där den färdigbyggda scenen skulle stå såg det ut såhär.

Klockan 16 skulle allt vara byggt, testat och tyst. Klockan 17 anlände scenen. Som de fullblodsproffs vi är fick vi det ändå klart på rekordtid så vi slapp skjuta på uppträdandet. Det kändes väldigt skönt då en kan vara säker på att även om scenen är åtta (!) timmar sen så kommer det i slutändan heta att "ljudet var försenade". 

Och ös blev det!

Veckan efter upptogs till fullo av dragspelsstämman, som det lokalt heter. Bälgspel vid landsvägskanten är väl det egentliga namnet på festivalen.

Jag skulle ansvara för ljudet på alla nio scener samt sköta ljudet på huvudscenen. Sen ska det ärligt sägas att då jag hade med mig ett underbart och kompetent gäng kunde jag tryggt fokusera på min egen scen, pilla mig i naveln och fräsa åt vädret (vid behov).

Och tur var väl det. På min scen var schemat lite extra spännande. Det var ungefär 5 minuter per orkester och precis 0 sekunder change over-tid. Så det var verkligen fullt ös från första sekund tills dagen var slut. Fördelen med det är att det hinner aldrig någonsin bli tråkigt, nackdelen är uppenbar. Ingen tid mellan banden lämnar max 0 sekunder att soundchecka på. En får se till att ha ett bra utgångsljud och sen är det bara att fortast möjligt ratta in ljudet under introt till första låten.

Monitorljudet blir ännu svårare, en får försöka läsa musikernas kroppsspråk och addera lite erfarenhet för att få det bra.

Något som också är kul med att jobba utomhus är vädret. Nu ska sägas att jag haft en fantastisk tur med vädret, sommar 2016. Men när Bengt Alsterlind står på scen och sjunger "Sommar och sol" för allt han är värd så kunde inte ödets ironi hålla sig. Och jag ska inget säga, jag hade antagligen inte heller kunnat låta bli om det var jag som styrde vädret.
Åska rakt över scenen, spöregn som inte var av denna värld samt drivor av hagel halvvägs genom "Sommar och sol" ledde till att jag för första gången i mitt liv tvingades avbryta en spelning.
Surt, men när hela publiken redan flytt till högre mark så spelar det liksom ingen större roll.

Vi hade också med oss en mikrofon som ingen ville ta i ens med tång, av fullt förklarliga skäl. Den fick tjäna som allt från extraljusmick till fläktnoskon.














Veckan efter fick jag snällt klättra upp på scenen och sköta monitorljudet åt Electric Banana Band när de gästade Gamla kraftstationen i Deje. Ett riktigt roligt jobb men en har verkligen fullt upp när en istället för att ha koll på en mix (LR) nu skulle ha koll på 13 mixar samtidigt i en salig blandning av in ear-system och scen-wedgear. Men det gick bra det också, trots extra inhyrd utrustning som vägrade fungera, alla apor, zebror, flamingos och gud vet vad på scenen var nöjda.

Här tror jag vi tar och delar upp juli i två inlägg för det här börjar bli onödigt långt. På återseende, osv.

Sommaren summerad 2

Vi vandrar vidare till Juni som inleddes med i runda slängar två tusen barn på en och samma scen när Sunne dansskola hade avslutningsuppvisning. Här låg utmaningen mer i ljussättningen än i ljudet. Eller ja, utmaningen var snarare att komma in i lokalen då nyckelkort tycks ha en förmåga att sluta fungera när en som mest behöver dem. Men som alla vet, lite våld löser det mesta.

Det som upptog större delen av Juni var folklustspelet Värmlänningarna. En tradition som är inne på sitt gud-vet-hur-många-år-i-raken:de år. Jag har för mig det är 51 år eller något i den stilen.

Om jag inte minns fel var det mitt 4:e år med Värmlänningarna och det är alltid en ny utmaning. Just som man känner att man han 100% koll på allt så är det slut för året och så utvecklas spelet på något nytt spännande sätt till nästa år.

Allen & Heath GLD-112

Bara det viktigaste

Mitt kära sommartorp

Att jobba med teater/musikal (som Värmlänningarna börjar likna) är oerhört roligt. Att få repetera tillsammans med en ensemble och tillsammans bygga upp en föreställning är en fantastisk kreativ process.
Ensemblen dessutom är proppfull av talangfulla skådespelare och musiker.
Årets nyförvärv, Lisa Miskovsky, var en ren fröjd att arbeta med. Och orkestern under ledning av Per Jorsäter är fantastiska. Skickliga musiker och sångare gör jobbet så fantastiskt mycket enklare.

Det är också spännande med trådlösa system. Hur mycket en än testar så kommer det ändå jävlas i skarpt läge och om en så har hundra system igång, och det är ett som jävlas, så kan en vara säker på att det är huvudrollens mygga.
Murphy är en pålitlig skitstövel.