Det är något speciellt med en julbordsfylla. Jag vet inte om det beror på att folk rycks med i det totala frosseri som är julbordet och uppvisar samma beteende när de handlar i baren eller om det finns något extra "nu ska vi släppa loss" över hela konceptet julbord. Däremot vet jag att det är sällan jag önskar mig kravallstaket runt mixplats så mycket som när jag jobbar på ett julbord.
Till dags dato har jag för övrigt ALDRIG haft kravallstaket på ett julbord så...
Helgen som gick nu bjöd på julbord på hemmaplan. Komplett med julrock-show med delar av lokalrevyn. Inget som stack ut på det sättet att det blev svårjobbat så över lag ett trevligt jobb. Kan dock verkligen uppskatta att trummisen körde med eltrummor. En kan för all del ha olika åsikter om det, men det går inte att förneka att det sänker volymen på scenen och ger mig mer kontroll. Att basisten dessutom inte hade någon stärkare utan bara hade sin bas linead* och att jag kunde linea elgitarren direkt från stärkaren gjorde att de enda öppna mickarna** jag hade på scenen var sångmickarna.
Väldigt tacksamt då varken scenen i sig eller rummet i stort är särskilt välljudande.
Det var lite kul att köra på det "gamla" mixerbordet igen också. Det här har inte varit ute så mycket sen vi köpte de nya dLive-borden. Men då de var ute på andra jobb så fick jag ta det här. Och det skötte sig ypperligt så var riktigt kul att jobba med det igen.
*Linea/line-a eller hur fasen en nu ska skriva det. Alltså, signalen koppla direkt från instrumentet till mixern med kabel. Det finns ingen mikrofon med i bilden. T.ex. en kabel från ett elpiano rätt in i mixerbordet.
**Öppen mick. Alltså en mikrofon på scenen som aldrig stängs av utan hela tiden skickar ljud till mixern.
Så var de två sista helgerna på höstturnén avklarade. Förra helgen besökte vi Norrköping och Karlstad och den här helgen var det Stockholm och Eskilstuna som fick sitt.
Alla de fyra sista gigen gick på det hela riktigt bra. Det märktes att vi alla har ett antal spelningar i ryggen. Det är bara små justeringar som görs varje kväll, blandat med någon som vill testa något nytt.
Som t.ex. i Karlstad där jag testkörde en ny antenn till de trådlösa mikrofonerna och instrumenten på scen. Och den gjorde ett riktigt bra jobb så det var ju succé.
Och för min egen del så lär en sig mer och mer vad varje artist behöver höra i sina öron för att kunna göra en bra spelning. Skillnaden blir rätt tydlig när en jämför med första spelningarna då en jobbar helt efter artisternas små vinkningar och tecken om små justeringar de behöver. De sista spelningarna kunde jag justera mycket mer på eget initiativ för att hitta den mix de behövde.
Men så har vi de där lite vemodiga i att allt har ett slut. Eller ja, jag ska inte va överdramatisk. Det ser ut att bli en sväng till våren också. Men jag gillar inte att ta saker för givet. Hur som, sista giget på turnén så måste de ju va lite bus. Så jag körde helt enkelt berättarens röst genom en pitch shifter så att han lät som Musse Pigg. Självklart bara i artisternas öron, jag vill ju inte förstöra showen. Men det var ändå kul att se deras miner och hur basisten som precis då var på väg fram till mig för att be om något helt plötsligt bröt ihop i skratt.
Hur som helst, jag har haft fruktansvärt kul med det här i höst och det har varit ett rent nöje att jobba med Creedence Tribute! Jag hoppas verkligen det blir fler gånger.
Nu närmast är det säsong för julshower!
Få saker är så uppskattade (speciellt i höstrusket) som när det går att backa in hela lastbilen bakom scenen!
Lokomotivet i Eskilstuna, lite fräsig lokal ändå
Fint med gig på hemmaplan också (Karlstad CCC)
Stadig hiss som tog hela lastbilslasset i en vända
Ett av mina favoritord har länge varit defenestrering. Och under helgen stod jag en kort stund i akt och mening att utföra just en sådan. Men mer om det senare. Also: vet du inte vad defenestrering är? Googla det, det är skitkul!
Kungsbacka och Askersund stod på schemat för helgens stopp. Att gå upp klockan 04 för att åka lastbil i 6 timmar är troligtvis det bästa med det här jobbet. Verkligen. Men ibland är det bara att bita ihop. Väl på plats i Kungsbacka gick i alla fall allting väldigt smidigt. Bra inlastning (5m från porten till scenen), bra lokal som var väl genomtänkt samt proffsig hjälp från husteknikern.
Men när det väl kom till gig så kändes det att vi haft uppehåll i tre helger. I vanliga fall sitter diverse volymjusteringar mellan låtar osv. i fingertopparna. Nu fick jag verkligen tänka en extra gång så fort jag skulle göra något. Men det gick så bra så och bara en kom igång så var en inne i det igen. Antar det är som att cykla, som allt annat i livet tycks vara. Förutom att cykla då, det är bara livsfarligt.
I Askersund var det slut på friden. Eller ja. Det var bra i Askersund också, tämligen bra ordnat osv. Lite tråkig inlast bara, först en hiss upp och sen 40m rull genom lite trånga passager. Men det gick ingen nöd på oss. Vad som däremot gick mig på nerverna var de trådlösa systemen (jäpp, igen). När jag scannade luften efter störningar så märkte jag att det fanns en hel del, men det borde ändå gå att få ordning på det. Men när vi väl kom till soundcheck så ville inget samarbeta. Hur många gånger jag än sökte upp rena kanaler, bytte kablar, hotade, osv. så var det fortfarande störningar i artisternas öron och jag började på allvar överväga att utforska inte bara de akustiska, utan även de aerodynamiska egenskaperna i en rack med Sennheiser-sändare genom att helt enkelt defenestrera skiten.
Men ett sista desperat försök (byta antenn) räddade livet på den.
Bara det problemet var ur världen blev det en kanonspelning. Bandet var på topp och publiken (fullspikat) var verkligen med på noterna.
Nästa helg är det Norrköping och Karlstad som ska besökas!
Sådan här passiv aggressiv hjälpsamhet gör mig lycklig
Helgen som gick spelade vi först i Örebro och sen in Sundsvall. En måste ju skicka en tanke av tacksamhet till den som bokade turnéstoppen. Normalt sett är vi färdiga med nedrigg och incheckade på hotellet någon gång mellan 00:30 och 01:00 på natten. Vilket när allt är sagt och gjort är jäkligt bra och bekvämt. Men när en ska spela i Sundsvall dagen efter och en ska gå upp 05:00 för att sedan köra bil en halv evighet så blir de ändå lite trögt.
Hjalmar Bergman-teatern i Örebro
Men båda konsertlokalerna var bra, stora rymliga scener med bra lösningar för ström och andra kablar. Det enda trista var själva inlastet i Örebro som var nere i ett garage där vi inte tog oss in med lastbil utan vi hade fått packa om allt till två minibussar. Det är klart de funkade det också men istället för att lasta av (och på) på 15 minuter tog det nog närmre timmen nu när vi måste flytta bilar fram och tillbaka och lyfta mycket mer.
Tonhallen i Sundsvall
Annars var det ett par stabila insatser av bandet (som alltid) och all utrustning fungerade som den skulle, så jag hade kul hela helgen. De var lite bekymmer i Sundsvall med radiostörningar på in ear-systemen men jag lyckades hitta lite tom luft åt dem till slut.
Jag passade också på att spela in en liten genomgång av mix-systemet för turnén. Lägger med den videon här under.
Nu har vi en liten paus med den här turnén i ca tre veckor innan det är dags för några helger till.
Ännu en helg med två diametralt skilda upplevelser! Fast istället för 3 mil skilde det 30 mil. Vi spelade i Östersund på fredagen och i Bollnäs på lördagen.
Östersund var väl, ett perfekt exempel på hur en inte vill att det ska vara. Alltså, vi både bodde och spelade på Hotell Gamla teatern och det ska ändå sägas att det var ett av de mysigaste hotell jag bott på. Superb frukost, fina rum, supertrevlig personal och själva konsertlokalen var också väldigt fin.
Men.. det fanns en del att önska kan vi väl säga. Inlastningen var lite bökig, men ingen big deal. Att vi däremot fick börja med att lägga en halvtimme på att städa av scenen som var full av lampor, blädderblock, talarstolar, flygel och annan bråte var desto mer störande. Var ju inte som att de inte visste att vi skulle komma liksom. Det fanns inte tillräckligt med podier för att vi skulle kunna bygga scenen som vi ville, det fanns inte tillräckligt kraftiga el-uttag för ljuset, ena bashögtalaren var trasig och det låg någon störning på strömmen som gjorde att det mesta på scenen brummade som en grinig björnhona. Visst fick vi ihop det, men allt blev onödigt trögjobbat.
Lokalen lät bra i alla fall och publiken var det full fart på så det blev en riktigt bra show av detta med.
Tidig morgon och massa lastbilsåkande genom brända atom-krigslandskap. Men så värt det. När vi rullar upp till konserthuset i Bollnäs får vi backa in till en smidig lastbrygga så det är bara att rulla allt av bilen och in på scenen. Vi möts av TRE mycket taggade herrar som är enormt proffsiga och hjälpsamma. Väl på scenen har de ställt upp ett bord med kaffe, lite choklad, massa vatten samt en utskriven kopia av vår rider*! Alltså de kan låta som lite, men det visar så fruktansvärt mycket. Kaffe utgör trots allt de tre första veckorna i varenda ljudteknikkurs som finns. Rejält med vatten är också mycket uppskattat, de brukar liksom gå åt. Och ridern, visst, jag har skrivit den, jag vet redan vad som står där. MEN att de skrivit ut den och lagt den där visar klart och tydligt att DE har läst den och att de också kan den. Och skulle något behöva dubbelkollas är det lätt gjort. Fruktansvärt proffsigt!
Scenen, ja hela lokalen, var också helt fantastisk. Mycket smidigt byggt, välljudande PA (ska jag gnälla på något så var det att subbarna stod uppe på scenen precis 30 cm bredvid min plats så jag fick iaf bas så det räckte.) Publiken var med på noterna denna kväll också, även om de var något mer... nyktra.
Jag provade att spela in lite video-vlogg-whatever också. Får se om jag lyckas klippa till något användbart av det längre fram. Nu är det vapenvård över veckan så väntar Örebro och Sundsvall till helgen.
*rider - Har jag redan förklarat någon gång va? Hur som helst... ett litet dokument vi skickar ut till arrangörer, spelställen, osv. ett par veckor innan vi kommer där allt vi behöver finns med. Allt från handdukar i loger till hur mycket ström vi behöver på scenen. Det finns också med en liten ritning på hur vi kommer bygga scenen, allt för att göra det så smidigt som möjligt för lokala teknikerna att förbereda sig inför att vi anländer.
Och så lite övriga bilder som ändå behöver komma med:
Östersund, sju slutsteg rätt i höften. Varmaste giget hittills!
Sånt här är riktigt irriterande. Jag är mer bekymrad att mina artister går sönder för att de snubblat på lösa kablar och slagit ansiktet i det jäkla golvet.
Irriterande, speciellt när golvet redan ser ut såhär
Jepp, jag gjorde äntligen bort mig så det fladdrade om det. Men mer om det senare...
Helgen utspelade sig i Falköping och Vara. Att 3 ynka mil kan göra så enorm skillnad är riktigt fascinerande.
Falköping erbjöd en för all del trevlig stadsteater som andades härligt 70-tal på alla vis. Scenen var stor, rymlig och tämligen lätt att arbeta på med en perfekt inlastning, lastbrygga och sen rulla 10m så är en mitt på scengolvet.
Men en så oerhört tråkig lokal rent ljudmässigt. Svårt att sätta fingret på exakt vad det var men, de blev ett hårt och tråkigt ljud som studsade på massa underliga sätt så de inte gick att få de som bra som en kanske hade velat. Men publiken var på ett riktigt festhumör i klass med Nordvärmland. De fick bra nära bära ut folk efteråt.
Vara, var raka motsatsen, också en helt underbar scen att jobba på. Och en mycket hjälpsam scentekniker, trots att han var från Hagfors. Men lokalen lät helt fantastiskt. Och publiken kunde gå ut för egen maskin efter gig. Enda nackdelen med Konserthuset i Vara, var att det låg ca 200m från brandstationen, vilket innebär massa häftig (och antagligen viktig) radiotrafik, vilket innebär ett helt igengrötat luftrum där jag skulle försöka trycka in mina trådlösa kanaler. Det gick, men krävde lite pillande.
De röda staplarna är alltså radiosignaler som skulle störa mina mottagare
Men det var då här missen kom. I pausen mellan andra och första set hade jag stängt av ljudet på sångarens gitarr för att slippa ha en förstärkare som står på scen och brummar och lever om. Och innan de startar akt två så slår jag givetvis på ljudet på den igen (något som måste göras från hans pedalbord mitt på scenen). Första låten börjar och jag får en känsla av att jag har glömt slå på sångarens mikrofon. Kollar det och ser att den är på. Så halvvägs genom låten ska ha börja spela gitarr.... men de kommer ingen gitarr. Men han spelar ju. Och han tittar på mig och signalerar något. Som jag inte riktigt begriper. Och så kommer jag på vad han menar. Skit också. Det var bara att bita ihop och kliva ut på scenen och slå på ljudet på gitarren. Säkert ingen som märkte något, alls. Typiskt...
Nästa helg är det Östersund och Bollnäs som ska besökas
Helgens turnéstopp var Jönköping och Västerås, två fina och genomtänkte konserthus som på det hela taget var ganska lätta att arbeta i. OM det inte vore för Murphys lag.
Vid första stoppet i Jönköping hade vi ganska bra med tid på oss att bygga så jag tog lite extra tid för mig själv att grundligt scanna igenom radiofrekvenserna i luften för att vara säker på att inget skulle störa mina trådlösa system. Allt som allt använder vi 14 trådlösa system på scenen. 5 stycken är In ear-systemen. Sen är det två trådlösa mikrofoner och så sitter det trådlösa system på bas, två saxofoner och fyra gitarrer. Jag fick även äntligen en nätverkslina över till andra sidan scenen där mottagarna för de trådlösa systemen för gitarrerna sitter så att jag från min plats kan övervaka alla system om något skulle gå fel.
Monitorplats med övervakning av alla trådlösa system på iPaden
Luften var i alla fall så gott som tom och det låg absolut inget och störde i de frekvensområden där våra system ligger. Perfekt! Jag var inte sugen på strul med det trådlösa idag.
Men så enkelt skulle det inte gå. Jag hade för säkerhets skull tagit mig en promenad över scenen med det in ear-systemet jag har på mig för att kolla så att allt var lugnt och jag hade inga problem. Men så fort den första artisten startade sitt system så började det roliga. Det var störningar, på alla in ears! (Utom mina). Jahopp, bara att börja söka om deras frekvenser. Jag provade frekvens efter frekvens men inget hjälpte. Jag började känna att det var något annat som var fel, så jag flyttade runt antennerna för att se om det skulle hjälpa något, vilket det inte gjorde. Jag provade olika antennkablar, till ingen nytta. Jag slet upp instruktionsboken och följde den steg för steg för att på nytt söka in en ny lista med frekvenser... nope... Någonstans här börjar en fundera lite över livet och om det verkligen är värt det. Och inte blir det bättre när FoH-teknikern lite lojt spatserar fram och lite ledigt undrar "öh, ska inte den här lampan lysa?"..... .... .... jo det skulle den!
Hade jag hållit på i över en halvtimme med att försöka få rätsida på allt och så hade jag helt enkelt glömt att slå på den mackapären som tar emot signalen från alla sändare och skickar ut dem till antennerna? Eller? Den slås ju aldrig av! Det visade sig till slut att strömadaptern till den var trasig så den skickade helt enkelt inte ut någon signal till antennen. Och att det systemet jag hade fungerade berodde helt enkelt på att mitt system ligger på en egen (normalt sett sämre) antenn.
Lyckligtvis hade jag med en hoper små reservantenner så jag fick helt enkelt sätta en antenn på varje sändare och så fungerade allt felfritt sedan.
Kablar där artister ska passera ska ligga still
Lördagen i Västerås blev, när en jämför, rena promenadsegern. Lite tråkigare inlast med hiss och grejer, men en mycket hjälpsam hustekniker, bra lokaler och framför allt. Inget strul med det trådlösa.
Däremot en hörselslinga som störde gitarrerna så till den milda grad att vi helt enkelt fick be att få den avstängd.
I slutändan blev det två bra spelningar denna helgen också där bandet levererade det de skulle och publiken var rejält med på noterna. Fortsätter det såhär kommer det inte vara några problem att ha kul ända in i december.
Första helgen med Creedence Tribute innehöll tre spelningar i Skellefteå, Luleå och Umeå och däremellan en helt orimlig mängd med asfalt. Men det hör ju till det också. Jag fick en hel del tid att plugga manualer iaf så det var ju alltid något.
Första dagen i Skellefteå var ju lite speciell i och med att det var turnépremiär. Det är alltid lite extra spänt när det är första gången vi bygger just den här scenen och en försöker få till så smarta och smidiga lösningar som möjligt. Dels för att det ska fungera bra för artisterna men också för att det ska gå snabbt och enkelt för oss att bygga och riva varje dag.
Det märks också på bandet att det finns en spänd förväntan, en känsla av att "nu gäller det" i luften.
Första spelningen gick bra.... till en början. Alltså visst, den gick ju bra, men helt problemfri får en premiär aldrig vara. Ungefär halvvägs in i första avdelningen kommer en av killarna fram till mig och säger att han har drop-outs* i sina in-ears. Jahopp, inte så mycket jag kan göra just där och då utan vi kör på fram till paus som låg kanske fyra-fem låtar bort.
Ungefär 30 sekunder senare kommer två killar till och har samma bekymmer. Och detta trots att vi ändå spenderat ett par timmar med att repa på samma scen tidigare under dagen, utan problem. Trådlöst är ondskefullt helt enkelt. Så jag fick snällt spendera 20 minuter av pausen med att söka om alla trådlösa mottagare för att hitta nya rena kanaler. Men det löste problemet iaf.
Dagen efter spelade vi i Luleå. Normalt sett ska vi få komma in klockan 11:00 på förmiddagen och börja bygga scenen. Denna gången skulle vi få tillgång till scenen först 14:00. Jag lyckades fjäska till mig en timme till men 13:00 skulle ändå bli stressigt. Lyckligtvis var det ett jäkligt välbyggt konserthus så det var i princip att lasta rakt från lastbilen in på scenen. Så vi hann så gott som färdigt med allt innan bandet dök upp.
Lördagen spenderades i Umeå och om Luleå var lättarbetat så tog Umeå alla priser. Hela vägen från Luleå satt jag med ångest över att behöva lasta ur mitt i en obehaglig höststorm med regn och rusk men när vi dök upp i Umeå så var det bara att backa in hela lastbilen i konserthuset, fälla ner lämmen och sen rulla av allt rakt in på scenen. Bättre början på en arbetsdag är svårt att ha.
Äntligen hade vi lite gott om tid innan gig också vilket lärde mig att en ska inte ta saker och ting för givet. In ear-systemen är bandets egna och de var inställda på mono. Jag utgick i min enfald från att det var så bandet ville ha det och tänkte inte mer på det. Men nu när vi hade tid att pyssla lite visade det sig att då var inte fallet. De skulle såklart ha stereo i öronen. Självklart skulle jag inte ha utgått från något utan ha frågat bandet om det var rätt inställt på deras utrustning. Men men, nu fick vi ordning på det ändå.
Allt som allt, stående ovationer tre kvällar i rad och 210 mil i lastbil. Inte så illa för en vecka i september!
*Drop-outs. Trådlösa In-ears är i grunden inget mer än radiosändare med mottagare. Ibland blir det störningar på den frekvensen radion sänder på och det kan få mottagaren att tappa kontakten och det blir helt enkelt tyst i artistens öron. Inte alls något bra.
Helgen som gick hade jag nöjet att få jobba på Scalateatern i Karlstad. Och vilket nöje det var. Det är inte alltid en blir så bortskämd med genomtänkta och praktiska lösningar för en stackars tekniker. Dra en Cat-kabel* till mixplats? Glöm det, det tar bara tid. Koppla in dig i den här väggpanelen bara så kan du plocka ut det där uppe.
Alltså, var jag än stod i lokalen kändes det som om det aldrig var längre än 2m till närmaste kopplingspanel. Dessutom rikligt tilltagen panel för ström, gott om scenyta, rymligt och trevligt bakom scen och i loger och som en jäkla bonus. Två tusen olika gångar, avsatser, stegar, mm att leka ljudninja på. Jag kan eventuellt ha varit katt i mitt tidigare liv. Eller så är det bara så att jag får erkänna att jag många gånger tycker det som händer bakom scenen är minst lika, om inte mer, spännande än det som händer PÅ scenen.
Bandet för kvällen (Hazy Dizzy) var att AC/DC-tributeband som ett producentbolag skulle testköra inför en eventuell turné. Det där med tributeband kan ju va lite både och men Creedence tribute levererar ju så det smäller om det så jag fick väl ge dessa en chans också och än en gång blev jag positivt överraskad. (Det har verkligen varit mycket av den varan i sommar).
Jag blev lite nervös när de kom och varje gitarrist, i en inte allt för stor teaterlokal, rullade in varsina två 4*12-lådor till sina Marshall-spela-sviiinhögt-toppar. Och visst, efter första låten på soundcheck fick jag lite snällt be dem att sänka. Det lät bra innan de sänkte, men det var ändå såpass högt att jag inte hade någon kontroll på gitarrerna**. Men lydiga som gitarrister alltid är (?) så sänkte de och det gick att få till något riktigt bra av det hela.
Jaha men lät de som AC/DC då? Nå med min blygsamma kunskap om sagda band så måste jag säga att det var riktigt likt. Och publiken var verkligen med på noterna från första ackord. Det får ju ändå räknas som bra betyg.
*Cat-kabel (Cat5, Cat5e, Cat6 osv.) Helt enkelt en vanlig jäkla nätverkskabel. Kopplar ihop mixerbordet med mixracken på scen.
**Ingen kontroll, vadå ingen kontroll? Ja alltså, som i det här fallet, det lät bra. Men hade jag velat sänka gitarrerna i mixen hade jag precis noll chans att göra det eftersom deras förstärkare var lika höga, om inte högre, än PA:t. Så, när de sänkte gitarrerna var det jag som bestämde hur mycket gitarr publiken skulle höra. Dvs, jag fick kontroll.
Under hösten kommer jag åka med som monitortekniker* på en turné med Creedence Tribute. Gissa vad de spelar för musik?
Det ska bli riktigt kul, av ett par orsaker.
Till att börja med var jag i min ungdom ett tämligen stort Fogerty-fan så det är ju kul att jobba med den musiken. När den dessutom framförs på den här nivån (alltså, de här killarna kan sin sak) blir det ju ännu roligare.
Vidare är det ett riktigt trevligt gäng att arbeta med. Det är skön stämning i gänget och bandet är tydliga med vad de har för önskemål rent ljudmässigt, vilket alltid gör det enklare för mig att leverera.
Slutligen tycker jag det är riktigt kul spela med samma produktion flera gånger, det finns alltid något en kan fila till. En har mer tid på sig att göra ett bra jobb och ju fler gånger en gör det desto bättre blir det. Det är inte bara musiker som behöver öva. Speciellt kul är det när en, som denna gången, har möjlighet att repetera produktionen innan en ger sig ut på vägarna.
Så spenderade vi halva förra veckan. I en liten industrilokal klämde vi in allt (typ) vi behöver för att köra föreställningen. Scenpodier, ljud, ljus och såklart bandet. Sen repeterades showen i fyra dagar där en tar god tid på sig att peta till det ljud som behövs, öva in positioner för artisterna, mellansnack filas på och det dricks kaffe. Mängder med kaffe.
Band och producent planerar själva framträdandet och vi i tekniken planerar hur vi snabbast och smidigast packar, transporterar, bygger, kör, river, packar, osv. Och det här är en (tro det eller ej) riktigt rolig kreativ process. Hur bygger vi den effektivaste riggen? Hur dras kablarna enklast? osv.
Det jag, för min del, har att jobba med utgår från en Allen & Heath dLive-mixer (S3000-yta) från vilken jag sköter artisternas medhörning. Alla i bandet använder InEar-monitorer** samt att trummisen har två subbar i ryggen där jag skickar på med bastrumma så han ska känna den tydligt och bra. Trummisens InEar sköter han dessutom själv via en Allen & Heath ME-1.
Så jag tänkte väl försöka få till lite av en turnédagbok här under hösten. Med lite turnéliv, hur jag tänker när jag mixar monitor, vad som skiljer monitormix mot FoH-mix*** osv.
*Monitortekniker - Jag tror jag pratat om det här förut va? Den tekniker som sköter ljudet i artisternas medhörning (så bandet hör vad bandet spelar).
** InEar - Precis vad det låter som. Lurar i öronen istället för stora högtalare på scenen.
*** FoH - Front of house, de här har vi pratat om förut. Men, den mixen som publiken hör.
En står där mitt under spelningen, bandet spelar för fullt och publiken är med. Så kommer den där gnagande rastlösa känslan.... "jag kanske kan göra det liiite bättre?" Jag står ju ändå där vid mixerbordet. Det förväntas väl av mig att jag vrider på någon ratt eller trycker på någon knapp mest hela tiden?
Det är när en kommer på sig själv med att tänka så som en måste våga ta de lite lugnt. Sätta sig på händerna eller gaffa upp dem i taket. Det enklaste sättet att sabba en mix är att försöka fixa något som redan är bra. Visst, du kanske gör det ännu bättre, men mer troligt är att du kladdar till något.
Exempelvis EQ. För ett tag sedan skulle jag hoppa in och ersätta en tekniker för en show som hen kört ett par gånger. På flera kanaler hittade jag EQ-kurvor som såg ut som den här nedanför.
Den kurvan känns för mig som ett resultat av "hm, kanske kulle vrida lite på den här knappen också". Och visst, det lät helt ok, men det enda (så gott som) som teknikern uppnått är samma resultat som hen skulle fått om hen bara sänkte volymen på hela kanalen med 6dB. Och de kanske en behöver göra ibland, men det är knappast det EQn är till för.
Det är otroligt lätt när en väl börjar pilla, att vrida bort sig och hamna i något som inte gör saken bättre på något sätt.
Jag fick försöka att släppa upp de mesta och hamnade till slut på kurvor som såg mer ut som den här. Inte världens vackraste kurvor på något vis, men det känns iaf mer tydligt att, här och här har jag något problem så därför skär jag bort i de frekvensområdena.
Som tekniker behöver en ibland påminna sig om VARFÖR en står där en står. Är det för min skull? För att klappa mitt ego? Nej mitt jobb är varken mer eller mindre än att koppla samman artisten/artisterna på scen med publiken (ibland hämtar jag öl till logen också).
Och känner du ändå att då måste mata ditt ego kan du alltid börja spela gitarr och blir fingrarna rastlösa kan du alltid få tag på en kopp kaffe.
Håll dig till så få och så små ingrepp i ljudet som möjligt!
Avskyr kanske är att överdriva. Men ju mindre jag behöver använda EQn på en kanal, desto finare känns livet.
Jag minns inte var det var jag hörde det. Om det var Big Mick Hughes (Metallica) eller om det var Dave Rat (Red Hot Chili Peppers) som sa en grej som passade väldigt bra in på hur jag tänkte.
En kanals EQ är till för att fixa något som är fel. Om jag har valt rätt mikrofon och placerat den rätt samt om artisten har ett bra instrument som hen håller i gott skick, så ska jag inte behöva röra kanalens EQ. (ja de finns undantag, sluta grina! Men de tar vi sen)
Men här är just trummisar ett bra exempel och då speciellt pukor. Pukor kan ofta ha någon frekvens som går totalt bananas eller som ringer i evigheters evighet. En tvingas använda så mycket EQ och Gate* att trumman i slutändan låter som en sliten plasthink som din lokala förskola fått lingonsylt levererad i. Så att få till ett bra ljud på pukor, även om en har en bra mikrofon och den är placerad enligt konstens alla regler** kan bli en prövning av ens tålamod.
Men så finns det de där trummisarna som faktiskt kan ta hand om sina trummor. Där en bara höjer upp kanalregeln och pukan låter bra. Inga frekvenser som sticker ut, en fyllig botten och en snygg attack.
Undantagen då?
Well, till att börja med så slänger jag ju allt som oftast på högpassfilter*** på så gott som allt som det inte står baskagge på och det får väl kanske räknas som EQ på sätt och vis.
Sen behöver en ibland göra plats i frekvensspektrumet för att de olika instrumenten ska höras. Baskagge och elbas bråkar t.ex. till viss del om samma utrymme och på samma sätt behöver elgitarrer och sång också oftast komma överens. Men då håller jag mig gärna till minimala justeringar.
*Gate (Noisegate), en fräsig liten sak som, förenklat, stänger av mikrofonen när ljudvolymen understiger en viss inställd nivå. ** Finns det regler? Kanske ett inlägg om hur jag gillar att micka trummor.
***Högpassfilter, Ett filter som tar bort basfrekvenser och bara låter de höga frekvenserna passera.
Våryran i Torsby, med bland andra Dolly Style och Lisa Ajax, utspelade sig den sista helgen av maj och kan med ett ord sammanfattas som "Varmt".
Men lite mer utvecklat så var det en klassisk och trevlig stadsfest med gott om folk. Det var också premiär för Torsby kommuns nyinköpta scen.
Riktigt kul att en kommun vågar satsa på en mobil scen.
Jag lyckades också få till ett klassiskt nybörjarmisstag. Dolly Style skulle ha In-Ear-monitorer* och det hade jag förstås kopplat efter alla konstens regler. Men sen under soundcheck så gjorde inte monitorerna riktigt som jag ville. En av tjejerna ville ha mer sång och oavsett hur mycket jag höjde så tyckte hon inte det blev bättre. Varningsklockor fulla luften såklart, en är alltid på lite extra spänn när en jobbar med In-Ear eftersom högtalarna verkligen spelar rakt i trumhinnorna på artisterna. Det vore ju ganska tråkigt att orsaka hörselskador.
Precis när jag känner att det är något som inte är som det ska säger en av de andra tjejerna på scenen att jag gärna får sänka sången i hennes öron för där var det riktigt högt.
Ah...
Någonstans var det en liten sketen kabel som inte gick dit den skulle och när jag trodde jag höjde för ena artisten så höjde jag för en annan.
Eftersom det var In-Ears jag jobbade med så borde jag förstås ha satt på mig egna hörlurar och lyssnat på den mixen jag jobbade med men eftersom det "bara" var tre mikrofoner och bakgrundsmusik så tänkte jag att det skulle gå bra att bara lyssna på artisternas vilja.
Lesson learned.
* Vadå In-Ear? Ja alltså, det är vad det låter som egentligen. Istället för vanliga högtalare på golvet så har artisterna öronsnäckor där de kan höra sig själva.
Det har varit fullt upp i sommar, det plus en mugg kaffe i datorn (nej det var inte jag) har gjort att det inte blivit mycket nytt här.
Får väl göra något stil med förra året och leverera sommaren i tillbakablickar.
Nu iaf tänkte jag köra filmvisning igen. Den här är ett arbetsplatsbesök under "Alla tiders rullande visfestival". Klippet är från de tre första låtarna av môra-Pers spelning.
Eftersom mikrofonerna inte pekar mot scenen låter det lite muppigt, vill ni ha en bättre ljudupplevelse och dessutom se artisterna kan jag rekommendera "TheHofffa" på youtube som satt bra till och filmade hela klabbet. Jag länkar till hans klipp längst ner i det här inlägget.
Jag försöker skriva ihop en tidkodad lista här under igen med vad som händer och sker i klippet.
Bordet för dagen är ett Allen & Heath dLive S3000 med en DM48 Mixrack på scenen.
0.08 Laddar in rätt sparade scen
0.19 Talar om för bandet att jag slår på sångmickarna, så de inte ska råka säga något de inte vill att folk ska höra.
0.31 Mute av på instrumenten vartefter de kopplas in
0.56 Jag har kanalerna uppdelade i tre lager på bordet som jag växlar mellan under spelningen. Lager ett är trummor, lager två övriga instrument och lager tre är sång och effekter (här spenderar jag normalt mest tid)
1.07 Kollar så att alla sångmickar ligger i monitorerna som de ska
1.59 Pärra ska precis börja prata så jag hoppar till sångmickarna för att kunna justera volymen om det skulle behövas
2.06 Fioler på och tumme upp till Lena att hon hörs som hon ska.
2.34 Byter till "Processing-skärmen" så jag ser hur varje mikrofon jag väljer beter sig. Det jag tittar mest på är kompressorn så den inte jobbar hela tiden*
2.55 Slutpratat. Nu blir det sång och då slår jag på reverbet
3.02 Magnus gitarr kändes pannad lite väl långt till höger så jag vred in den lite mot mitten.
3.04 Petar upp hela huvudvolymen en smula
3.22 Pärras sång upp lite
3.25 Hade skurit bort lite låga mellanfrekvenser på Pärras sång. Lite väl mycket så jag la tillbaka lite.
3.31 Tappar in låtens tempo i delayet
3.41 Lägger en gnutta delay på sången
3.50 Ändrar panoreringen lite på Pärras gitarr
3.57 Sänker volymen på bastrumman lite
4.04 Backar Pärras sång lite
4.15 Lite mer delay på refrängen
4.25 Jag vet att det kommer fioler i mellanspelet så jag hoppar till det lagret för att snabbt kunna justera volymen om det behövs.
4.32 Det gör det inte, däremot panorerar jag dem lite
5.01 Jag har ett par extra högtalare som delaysystem** som ska täcka ett område under ett tak bredvid scenen där det annars kan vara svårt att höra tydligt. Eftersom jag inte kan höra de högtalarna där jag står och eftersom även de höjdes när jag höjde huvudvolymen blir jag paranoid att det är för högt dä och sänker dem lite. (jag går och kollar senare när jag tycker jag har tid)
5.49 Delay ner
5.56 Z flaxar bakom trummorna att han vill ha mer ackgitarr i sin monitor, fixar det.
6.48 Lyssnar på Pärra och Magnus gitarrer var för sig
7.08 Låten slut, bort med reverbet så Pärra kan prata utan att låta som en rymdapa.
7.16 Z flaxar igen, mer av andra gitarren
7.52 På med reverb igen
8.00 Justera lite panoreringar
8.08 Tappa in delaytempo
9.43 Maria sjunger för första gången ikväll så kollar så hennes volym ligger rätt
10.15 Konstaterar att vi har en pukdag*** igen
10.29 Z lyfter nästan från stolen. Nu är elgitarren för hög i hans monitor.
10.52 Får ok från Z att elgitarren är bra nu
11.25 I den här låten spelar Z jäkligt fräckt på pukorna så jag trycker på dem rejält och lägger osaligt mycket reverb på trummorna.
11.57 Skickar fiolerna till reverbet också
12.23 Inser att jag haft allt för kul med trummorna så jag har missat att Magnus bytt från elgitarr med mandolin.
12.30 Magnus ser sig tvingad att hämnas genom sin boostpedal och hans mandolin hörs plötsligt tydligt in till de centrala delarna av Karlstad.
14.01 Så fort låten är slut är det till att snabbt återställa trumsetet så det låter som innan. Backar även reverbet på fiolerna
14.26 Dags för Z igen, mer mandolin nu.
Det räcker nog mer än väl för denna gång.
Orkade ni kolla så långt och hänga med här är jag imponerad.
Lite noter:
* Varför vill jag inte att kompressorn ska jobba hela tiden? Det här borde väl få ett eget inlägg någon gång. Men jag vill ha dynamik i ljudet, och om en ska förenkla brottsligt mycket så tar kompressorn bort dynamik. Jag vill att den ska hålla ihop all när t.ex. sångaren tar i mycket, men när hen sjunger normalt vill jag att kompressorn låter ljudet vara ifred.
Det där behöver så mycket mer förklarat, men det kommer längre fram.
** Delaysystem? En extra uppsättning högtalare som gör samma jobb som högtalarna vid scenen. Delay? Ja de är fördröjda i tid för att kompensera för att ljud inte färdas lika snabbt som elektriska signaler. Annars skulle en höra de högtalarna först, och sen skulle ljudet från scenen komma och allt skulle låta väldigt ohärligt.
*** Pukdag? Helt enkelt en dag där jag hittat rätt med alla rattar och knappat och Z har helt rätt knyck i handleden vilket gör att pukorna låter svinbra.
Andra frågor? Hör av dig. Skulle du vilja se någon annan video? Säg till!
...Nåväl. Fräsiga för de som begriper sig på sådant. Mitt intresse för bilar är av ren praktisk natur så själva den delen av upplevelsen kanske gick mig över huvudet. Men Wolfland Cruisers vårutställning var ändå en rolig upplevelse. På scenen hade jag Snakebite, ett band från Arvika som levererar snortight, högoktanig rockmusik.
Scenen var på ett klassiskt lastbilssläp vilket gärna leder till en akustisk mardröm, speciellt med ett högljutt rockband. Öppna mikrofoner och flera monitorsystem i en kal, odämpad låda med stenhårda väggar ger gärna en hel hoper obehagliga reflexer och rundgångsproblem. Men den här gången visade sig lastbilssläp vara en rejäl trailer utan egentligt tak. Tack vare det kunde mycket av ljudet på scenen ta sig ut och det blev mycket behagligare kring artisterna. Det blev alltså mycket mer lättjobbat än vanligt och ljudet fungerade mycket bra både på och framför scenen.
Jag hade också med senaste tillskottet i teknikerstallet som efter soundcheck fick ta över spakarna och köra själva gigen. Känns väldigt bra att introducera fler kvinnor bakom mixerborden för är det något den här branschen verkligen skulle må bra av så är det fler kvinnliga tekniker!
Nästa vecka blir det en helg i Torsby på deras våryra!
