Fräsiga bilar och kvinnor som styr...

...Nåväl. Fräsiga för de som begriper sig på sådant. Mitt intresse för bilar är av ren praktisk natur så själva den delen av upplevelsen kanske gick mig över huvudet. Men Wolfland Cruisers vårutställning var ändå en rolig upplevelse. På scenen hade jag Snakebite, ett band från Arvika som levererar snortight, högoktanig rockmusik.


Scenen var på ett klassiskt lastbilssläp vilket gärna leder till en akustisk mardröm, speciellt med ett högljutt rockband. Öppna mikrofoner och flera monitorsystem i en kal, odämpad låda med stenhårda väggar ger gärna en hel hoper obehagliga reflexer och rundgångsproblem. Men den här gången visade sig lastbilssläp vara en rejäl trailer utan egentligt tak. Tack vare det kunde mycket av ljudet på scenen ta sig ut och det blev mycket behagligare kring artisterna. Det blev alltså mycket mer lättjobbat än vanligt och ljudet fungerade mycket bra både på och framför scenen.



Jag hade också med senaste tillskottet i teknikerstallet som efter soundcheck fick ta över spakarna och köra själva gigen. Känns väldigt bra att introducera fler kvinnor bakom mixerborden för är det något den här branschen verkligen skulle må bra av så är det fler kvinnliga tekniker!

Nästa vecka blir det en helg i Torsby på deras våryra!

Ett ovanligt projekt, eller, Stål!

Kommer en från den lilla bruksorten Munkfors sitter det ohjälpligt en känsla i ryggraden som säger att stål är fina grejer det. Och det är det ju på det hela taget.
Helgen som var så skulle det hållas en modevisning på hemmaplan med klänningar gjorda i stål. Stål från Munkfors.
Hela storyn bakom de här klänningarnas uppkomst, vad som är så speciellt med just det stålet, var klänningarna synts (bland annat Oscarsgalan och melodifestivalen) osv. kan andra berätta långt mycket bättre.



Uppdraget denna helgen var att förvandla en historisk byggnad, Martinverket i Munkfors (som öppnades 1868 och stängdes 1941), till en snygg visningslokal komplett med läktare, catwalk och ljussättning.
Bara att få till en catwalk som modellerna kunde gå på utan att bryta alla lårben i hela släkten skulle bli en utmaning då golvet i lokalen är ungefär lika jämnt och välbalanserat som Joakim Lamottes humör.



Själva ljussättningen däremot var ett sant nöje. Det krävs inte så många strategiskt placerade lampor för att få en gammal industrilokal att fullkomligt lysa upp.




Slutresultatet blev riktigt bra och uppdragsgivarna var mycket nöjda.