Julbord och den speciella fyllan som hör till

Det är något speciellt med en julbordsfylla. Jag vet inte om det beror på att folk rycks med i det totala frosseri som är julbordet och uppvisar samma beteende när de handlar i baren eller om det finns något extra "nu ska vi släppa loss" över hela konceptet julbord. Däremot vet jag att det är sällan jag önskar mig kravallstaket runt mixplats så mycket som när jag jobbar på ett julbord.
Till dags dato har jag för övrigt ALDRIG haft kravallstaket på ett julbord så...

Helgen som gick nu bjöd på julbord på hemmaplan. Komplett med julrock-show med delar av lokalrevyn. Inget som stack ut på det sättet att det blev svårjobbat så över lag ett trevligt jobb. Kan dock verkligen uppskatta att trummisen körde med eltrummor. En kan för all del ha olika åsikter om det, men det går inte att förneka att det sänker volymen på scenen och ger mig mer kontroll. Att basisten dessutom inte hade någon stärkare utan bara hade sin bas linead* och att jag kunde linea elgitarren direkt från stärkaren gjorde att de enda öppna mickarna** jag hade på scenen var sångmickarna.
Väldigt tacksamt då varken scenen i sig eller rummet i stort är särskilt välljudande.

Det var lite kul att köra på det "gamla" mixerbordet igen också. Det här har inte varit ute så mycket sen vi köpte de nya dLive-borden. Men då de var ute på andra jobb så fick jag ta det här. Och det skötte sig ypperligt så var riktigt kul att jobba med det igen.



*Linea/line-a eller hur fasen en nu ska skriva det. Alltså, signalen koppla direkt från instrumentet till mixern med kabel. Det finns ingen mikrofon med i bilden. T.ex. en kabel från ett elpiano rätt in i mixerbordet.

**Öppen mick. Alltså en mikrofon på scenen som aldrig stängs av utan hela tiden skickar ljud till mixern.

Ljudteknik - Signalkedjor (Video)

Igår gjorde jag en liten videolektion om varför en bör ha koll på signalkedjorna och lite hur en sådan kan se ut. När jag började i den här branschen tyckte jag det var väldigt hjälpsamt att se en signalkedja som en vattenslang. Vattnet (ljudet) börjar rinna vid mikrofonen och sen har en "kranen" vid högtalarna. Sen följer en bara vattnets flöde från mikrofonen och ut i högtalarna.

Det är klart det blir lite mer komplicerat med de digitala mixerbord som används idag då de nästan mer än ett mixerbord, är en dator och då är linjerna inte lika raka längre. Men i grunden är det fortfarande det samma.

Och som jag pratar om i videon. Om inte annat så är sådan här kunskap viktig när något går fel. (Eller för att se till att inget går fel). Har en koll på hur signalkedjan går så blir det mycket lättare att spåra upp var felet ligger så att det snabbt kan åtgärdas.

Ljudteknik - Mikrofonkunskap 1 (Video)

Ok det här är förstås inte för alla. Men det är lite sådan här skit som jag hade gillat om det funnits när jag började i den här branschen. En väldigt kort och förenklad video där jag yrar lite om skillnaderna på de två vanligaste mikrofonsorterna som används idag.

Tanken är väl att de ska bli lite fler sådana här videos framöver så, poppa in och prenumerera på kanalen om ni känner för det.
Och har ni förslag på ämnen för videos så lämna gärna en kommentar. 

Turnédagbok del 8, eller, det bittra slutet

Så var de två sista helgerna på höstturnén avklarade. Förra helgen besökte vi Norrköping och Karlstad och den här helgen var det Stockholm och Eskilstuna som fick sitt.

Alla de fyra sista gigen gick på det hela riktigt bra. Det märktes att vi alla har ett antal spelningar i ryggen. Det är bara små justeringar som görs varje kväll, blandat med någon som vill testa något nytt.

Som t.ex. i Karlstad där jag testkörde en ny antenn till de trådlösa mikrofonerna och instrumenten på scen. Och den gjorde ett riktigt bra jobb så det var ju succé.

Och för min egen del så lär en sig mer och mer vad varje artist behöver höra i sina öron för att kunna göra en bra spelning. Skillnaden blir rätt tydlig när en jämför med första spelningarna då en jobbar helt efter artisternas små vinkningar och tecken om små justeringar de behöver. De sista spelningarna kunde jag justera mycket mer på eget initiativ för att hitta den mix de behövde.

Men så har vi de där lite vemodiga i att allt har ett slut. Eller ja, jag ska inte va överdramatisk. Det ser ut att bli en sväng till våren också. Men jag gillar inte att ta saker för givet. Hur som, sista giget på turnén så måste de ju va lite bus. Så jag körde helt enkelt berättarens röst genom en pitch shifter så att han lät som Musse Pigg. Självklart bara i artisternas öron, jag vill ju inte förstöra showen. Men det var ändå kul att se deras miner och hur basisten som precis då var på väg fram till mig för att be om något helt plötsligt bröt ihop i skratt.

Hur som helst, jag har haft fruktansvärt kul med det här i höst och det har varit ett rent nöje att jobba med Creedence Tribute! Jag hoppas verkligen det blir fler gånger.

Nu närmast är det säsong för julshower!

Få saker är så uppskattade (speciellt i höstrusket) som när det går att backa in hela lastbilen bakom scenen!

Lokomotivet i Eskilstuna, lite fräsig lokal ändå

Fint med gig på hemmaplan också (Karlstad CCC)

Stadig hiss som tog hela lastbilslasset i en vända

Sveriges första dLive (Cirkus, Skandiascenen)

Turnédagbok del 7, eller, defenestrering!

Ett av mina favoritord har länge varit defenestrering. Och under helgen stod jag en kort stund i akt och mening att utföra just en sådan. Men mer om det senare. Also: vet du inte vad defenestrering är? Googla det, det är skitkul!

Kungsbacka och Askersund stod på schemat för helgens stopp. Att gå upp klockan 04 för att åka lastbil i 6 timmar är troligtvis det bästa med det här jobbet. Verkligen. Men ibland är det bara att bita ihop. Väl på plats i Kungsbacka gick i alla fall allting väldigt smidigt. Bra inlastning (5m från porten till scenen), bra lokal som var väl genomtänkt samt proffsig hjälp från husteknikern.
Men när det väl kom till gig så kändes det att vi haft uppehåll i tre helger. I vanliga fall sitter diverse volymjusteringar mellan låtar osv. i fingertopparna. Nu fick jag verkligen tänka en extra gång så fort jag skulle göra något. Men det gick så bra så och bara en kom igång så var en inne i det igen. Antar det är som att cykla, som allt annat i livet tycks vara. Förutom att cykla då, det är bara livsfarligt.

I Askersund var det slut på friden. Eller ja. Det var bra i Askersund också, tämligen bra ordnat osv. Lite tråkig inlast bara, först en hiss upp och sen 40m rull genom lite trånga passager. Men det gick ingen nöd på oss. Vad som däremot gick mig på nerverna var de trådlösa systemen (jäpp, igen). När jag scannade luften efter störningar så märkte jag att det fanns en hel del, men det borde ändå gå att få ordning på det. Men när vi väl kom till soundcheck så ville inget samarbeta. Hur många gånger jag än sökte upp rena kanaler, bytte kablar, hotade, osv. så var det fortfarande störningar i artisternas öron och jag började på allvar överväga att utforska inte bara de akustiska, utan även de aerodynamiska egenskaperna i en rack med Sennheiser-sändare genom att helt enkelt defenestrera skiten.
Men ett sista desperat försök (byta antenn) räddade livet på den.

Bara det problemet var ur världen blev det en kanonspelning. Bandet var på topp och publiken (fullspikat) var verkligen med på noterna.

Nästa helg är det Norrköping och Karlstad som ska besökas!

Sådan här passiv aggressiv hjälpsamhet gör mig lycklig

12 timmar i bil för en banan! eller, vilken mack har bäst kaffe?

Ibland när en får en del jobb finner en sig själva undrandes något i stil med: "Eh, hur gick det här till?"
Som när en från Värmland, åker 6 timmar ner till Halmstad för att gigga en timme med Sean Banan och sedan åka hem igen. Men det är ett jobb det också och det är ju kul att uppleva nya saker, platser och människor samt dricka kaffe på så många Circle K det går på en dag. Det här med väg-kaffe kanske rent utav förtjänar ett eget inlägg en vacker dag? Eller en video? Äh, spoiler. Det är Circle K som är bäst, utan tvekan. Och se då till att ta kaffe från bryggaren, INTE från automaten!

Sämst kaffe? OKQ8. Sorry OKQ8 men, de flesta av era stationers kaffe smakar aska utrörd i bränt rävpiss.

När en frågar arrangören; "Är det något jag bör veta i förväg" hade denna gärna fått nämna lite om hur scenen är placerad i rummet och att hela området ekar mer än en katedral. Men det är ju kul med överraskningar också. Då får en en chans att va flexibel.

Det blev bra det också bara jag fick klia mig i huvudet lite. Och giget i sig var kanske inte det mest komplicerade jag gjort. Bakgrundsmusik från en dator och en sångmikrofon. Sen spelar det ingen roll om det är på det viset eller om det är en hel symfoniorkester, det ska låta bra i alla fall. Lite bekymmersamt var det att scenen var låg och utan avgränsning från publiken. Största delen av publiken var rätt små barn som gillade att hänga in över scenkanten där det står två monitorer och vrålar tämligen högt då artistens, egentligen enda, önskemål var att på scenen skulle det vara HÖGT! Men jag fick hålla igen så gott det gick och det tycks ha gått bra.

På en del ställer kommer en inte så nära med bilen som en skulle önska. Som i det här fallet när allt skulle rullas genom ett halvt köpcenter. Då är det till att vara så lat det bara går och utnyttja de lådor/högtalare som har hjul till max.

Turnédagbok del 6, eller, Filmtajm igen!

Helgen som gick spelade vi först i Örebro och sen in Sundsvall. En måste ju skicka en tanke av tacksamhet till den som bokade turnéstoppen. Normalt sett är vi färdiga med nedrigg och incheckade på hotellet någon gång mellan 00:30 och 01:00 på natten. Vilket när allt är sagt och gjort är jäkligt bra och bekvämt. Men när en ska spela i Sundsvall dagen efter och en ska gå upp 05:00 för att sedan köra bil en halv evighet så blir de ändå lite trögt.

Hjalmar Bergman-teatern i Örebro

Men båda konsertlokalerna var bra, stora rymliga scener med bra lösningar för ström och andra kablar. Det enda trista var själva inlastet i Örebro som var nere i ett garage där vi inte tog oss in med lastbil utan vi hade fått packa om allt till två minibussar. Det är klart de funkade det också men istället för att lasta av (och på) på 15 minuter tog det nog närmre timmen nu när vi måste flytta bilar fram och tillbaka och lyfta mycket mer.

Tonhallen i Sundsvall

Annars var det ett par stabila insatser av bandet (som alltid) och all utrustning fungerade som den skulle, så jag hade kul hela helgen. De var lite bekymmer i Sundsvall med radiostörningar på in ear-systemen men jag lyckades hitta lite tom luft åt dem till slut.

Jag passade också på att spela in en liten genomgång av mix-systemet för turnén. Lägger med den videon här under.

Nu har vi en liten paus med den här turnén i ca tre veckor innan det är dags för några helger till.

Turnédagbok del 5, eller, sååå ska det se ut!

Ännu en helg med två diametralt skilda upplevelser! Fast istället för 3 mil skilde det 30 mil. Vi spelade i Östersund på fredagen och i Bollnäs på lördagen.

Östersund var väl, ett perfekt exempel på hur en inte vill att det ska vara. Alltså, vi både bodde och spelade på Hotell Gamla teatern och det ska ändå sägas att det var ett av de mysigaste hotell jag bott på. Superb frukost, fina rum, supertrevlig personal och själva konsertlokalen var också väldigt fin.

Men.. det fanns en del att önska kan vi väl säga. Inlastningen var lite bökig, men ingen big deal. Att vi däremot fick börja med att lägga en halvtimme på att städa av scenen som var full av lampor, blädderblock, talarstolar, flygel och annan bråte var desto mer störande. Var ju inte som att de inte visste att vi skulle komma liksom. Det fanns inte tillräckligt med podier för att vi skulle kunna bygga scenen som vi ville, det fanns inte tillräckligt kraftiga el-uttag för ljuset, ena bashögtalaren var trasig och det låg någon störning på strömmen som gjorde att det mesta på scenen brummade som en grinig björnhona. Visst fick vi ihop det, men allt blev onödigt trögjobbat.
Lokalen lät bra i alla fall och publiken var det full fart på så det blev en riktigt bra show av detta med.

Tidig morgon och massa lastbilsåkande genom brända atom-krigslandskap. Men så värt det. När vi rullar upp till konserthuset i Bollnäs får vi backa in till en smidig lastbrygga så det är bara att rulla allt av bilen och in på scenen. Vi möts av TRE mycket taggade herrar som är enormt proffsiga och hjälpsamma. Väl på scenen har de ställt upp ett bord med kaffe, lite choklad, massa vatten samt en utskriven kopia av vår rider*! Alltså de kan låta som lite, men det visar så fruktansvärt mycket. Kaffe utgör trots allt de tre första veckorna i varenda ljudteknikkurs som finns. Rejält med vatten är också mycket uppskattat, de brukar liksom gå åt. Och ridern, visst, jag har skrivit den, jag vet redan vad som står där. MEN att de skrivit ut den och lagt den där visar klart och tydligt att DE har läst den och att de också kan den. Och skulle något behöva dubbelkollas är det lätt gjort. Fruktansvärt proffsigt!

Scenen, ja hela lokalen, var också helt fantastisk. Mycket smidigt byggt, välljudande PA (ska jag gnälla på något så var det att subbarna stod uppe på scenen precis 30 cm bredvid min plats så jag fick iaf bas så det räckte.) Publiken var med på noterna denna kväll också, även om de var något mer... nyktra.

Jag provade att spela in lite video-vlogg-whatever också. Får se om jag lyckas klippa till något användbart av det längre fram. Nu är det vapenvård över veckan så väntar Örebro och Sundsvall till helgen.

*rider - Har jag redan förklarat någon gång va? Hur som helst... ett litet dokument vi skickar ut till arrangörer, spelställen, osv. ett par veckor innan vi kommer där allt vi behöver finns med. Allt från handdukar i loger till hur mycket ström vi behöver på scenen. Det finns också med en liten ritning på hur vi kommer bygga scenen, allt för att göra det så smidigt som möjligt för lokala teknikerna att förbereda sig inför att vi anländer.

Och så lite övriga bilder som ändå behöver komma med:

Östersund, sju slutsteg rätt i höften. Varmaste giget hittills! 

Sånt här är riktigt irriterande. Jag är mer bekymrad att mina artister går sönder för att de snubblat på lösa kablar och slagit ansiktet i det jäkla golvet.

Irriterande, speciellt när golvet redan ser ut såhär

Sommaren 2018

Chips på mixplats, för saltets skull, såklart... 

Konsten att slå ihjäl tid

10% bära tunga saker i lera, 10% stress/panik, 5% kaffe och 75% väntan. Ungefär så ser det här arbetet ut. En väntar ganska mycket. En väntar; på att komma fram till spelplatsen, på att få lasta in,  på att någon vaktmästare ska hitta rätt nyckel, på att någon ska erbjuda kaffe, på att kaffet ska bli klart, på att bandet ska komma, på att trummisen ska packa upp sina trummor, på att trummisen ska bygga om trumsetet 17 gånger, på att trummisen metodiskt och grundligt ska testslå på alla trummor eftersom att dagens BAM kanske låter annorlunda mot gårdagens BAM.

Det är timmar på vägar och i loger efter soundcheck i väntan på att showen ska börja. Det är liksom bara så det är och en får hitta sina egna små knep för att hålla sig sysselsatt.

En kan bada fötterna och läsa en bok

Öppna kinderägg och bli besviken

Stapla stenar på sin stagehand

Bygga Brio-järnväg

Jaga hare

Gå på kalas

Eller så sitter en i en lastbil och skriver ihop ett rätt meningslöst blogg-inlägg...

Turnédagbok del 4, eller, äntligen så hände det!

Jepp, jag gjorde äntligen bort mig så det fladdrade om det. Men mer om det senare...

Helgen utspelade sig i Falköping och Vara. Att 3 ynka mil kan göra så enorm skillnad är riktigt fascinerande.
Falköping erbjöd en för all del trevlig stadsteater som andades härligt 70-tal på alla vis. Scenen var stor, rymlig och tämligen lätt att arbeta på med en perfekt inlastning, lastbrygga och sen rulla 10m så är en mitt på scengolvet.

Men en så oerhört tråkig lokal rent ljudmässigt. Svårt att sätta fingret på exakt vad det var men, de blev ett hårt och tråkigt ljud som studsade på massa underliga sätt så de inte gick att få de som bra som en kanske hade velat. Men publiken var på ett riktigt festhumör i klass med Nordvärmland. De fick bra nära bära ut folk efteråt.

Vara, var raka motsatsen, också en helt underbar scen att jobba på. Och en mycket hjälpsam scentekniker, trots att han var från Hagfors. Men lokalen lät helt fantastiskt. Och publiken kunde gå ut för egen maskin efter gig. Enda nackdelen med Konserthuset i Vara, var att det låg ca 200m från brandstationen, vilket innebär massa häftig (och antagligen viktig) radiotrafik, vilket innebär ett helt igengrötat luftrum där jag skulle försöka trycka in mina trådlösa kanaler. Det gick, men krävde lite pillande.

De röda staplarna är alltså radiosignaler som skulle störa mina mottagare

Men det var då här missen kom. I pausen mellan andra och första set hade jag stängt av ljudet på sångarens gitarr för att slippa ha en förstärkare som står på scen och brummar och lever om. Och innan de startar akt två så slår jag givetvis på ljudet på den igen (något som måste göras från hans pedalbord mitt på scenen). Första låten börjar och jag får en känsla av att jag har glömt slå på sångarens mikrofon. Kollar det och ser att den är på. Så halvvägs genom låten ska ha börja spela gitarr.... men de kommer ingen gitarr. Men han spelar ju. Och han tittar på mig och signalerar något. Som jag inte riktigt begriper. Och så kommer jag på vad han menar. Skit också. Det var bara att bita ihop och kliva ut på scenen och slå på ljudet på gitarren. Säkert ingen som märkte något, alls. Typiskt...

Nästa helg är det Östersund och Bollnäs som ska besökas

KulturCrew

I måndags fick jag testa en ny grej i det här yrket. Region Värmland har ett projekt med ett antal skolor i Värmland med syfte att ge unga mer insyn och kunskaper i hur en arrangerar t.ex. konserter, föreläsningar, osv.

Jag var inbjuden för att hålla i ett seminarium/workshop om ljudteknik. "Du har en timme på dig"..... ehrm... ok... så... en timme för att prata om ljudteknik, som dessutom gärna fick innehålla en liten workshop-del.

Så de blev en rask genomgång av grunderna i ljudanläggningen, från mikrofon till högtalare. En kort svada om varför dansare alltid är besvärliga, ett par utlagor om varför DJs ska hållas kort samt en innerlig kärleksförklaring till gaffatejp. Sen fick de prova att mixa en show med Creedence Tribute som jag spelade in förra helgen.

Det var ett tag sedan jag stod inför en klass elever nu så de var roligt att få vara i den rollen igen. Och såklart var inte precis alla ungdomar superintresserade av den oerhörda vikten av hur en lägger sina kablar på en scen, men det fanns ett och annat guldkorn som vi mycket väl skulle kunna se bakom ett mixerbord i framtiden.

Förutom ljudteknik (även om det såklart var det viktigaste) så var ungdomarna också på seminarier i ljusteknik samt arrangörskap.

Allt som allt, ett riktigt kul projekt och något jag hoppas få göra igen någon gång.

Turnédagbok del 3, eller, Ingen promenadseger

Helgens turnéstopp var Jönköping och Västerås, två fina och genomtänkte konserthus som på det hela taget var ganska lätta att arbeta i. OM det inte vore för Murphys lag. 

Vid första stoppet i Jönköping hade vi ganska bra med tid på oss att bygga så jag tog lite extra tid för mig själv att grundligt scanna igenom radiofrekvenserna i luften för att vara säker på att inget skulle störa mina trådlösa system. Allt som allt använder vi 14 trådlösa system på scenen. 5 stycken är In ear-systemen. Sen är det två trådlösa mikrofoner och så sitter det trådlösa system på bas, två saxofoner och fyra gitarrer. Jag fick även äntligen en nätverkslina över till andra sidan scenen där mottagarna för de trådlösa systemen för gitarrerna sitter så att jag från min plats kan övervaka alla system om något skulle gå fel. 

Monitorplats med övervakning av alla trådlösa system på iPaden

Luften var i alla fall så gott som tom och det låg absolut inget och störde i de frekvensområden där våra system ligger. Perfekt! Jag var inte sugen på strul med det trådlösa idag. 

Men så enkelt skulle det inte gå. Jag hade för säkerhets skull tagit mig en promenad över scenen med det in ear-systemet jag har på mig för att kolla så att allt var lugnt och jag hade inga problem. Men så fort den första artisten startade sitt system så började det roliga. Det var störningar, på alla in ears! (Utom mina). Jahopp, bara att börja söka om deras frekvenser. Jag provade frekvens efter frekvens men inget hjälpte. Jag började känna att det var något annat som var fel, så jag flyttade runt antennerna för att se om det skulle hjälpa något, vilket det inte gjorde. Jag provade olika antennkablar, till ingen nytta. Jag slet upp instruktionsboken och följde den steg för steg för att på nytt söka in en ny lista med frekvenser... nope... Någonstans här börjar en fundera lite över livet och om det verkligen är värt det. Och inte blir det bättre när FoH-teknikern lite lojt spatserar fram och lite ledigt undrar "öh, ska inte den här lampan lysa?"..... .... .... jo det skulle den! 

Hade jag hållit på i över en halvtimme med att försöka få rätsida på allt och så hade jag helt enkelt glömt att slå på den mackapären som tar emot signalen från alla sändare och skickar ut dem till antennerna? Eller? Den slås ju aldrig av! Det visade sig till slut att strömadaptern till den var trasig så den skickade helt enkelt inte ut någon signal till antennen. Och att det systemet jag hade fungerade berodde helt enkelt på att mitt system ligger på en egen (normalt sett sämre) antenn. 

Lyckligtvis hade jag med en hoper små reservantenner så jag fick helt enkelt sätta en antenn på varje sändare och så fungerade allt felfritt sedan. 

Kablar där artister ska passera ska ligga still

Lördagen i Västerås blev, när en jämför, rena promenadsegern. Lite tråkigare inlast med hiss och grejer, men en mycket hjälpsam hustekniker, bra lokaler och framför allt. Inget strul med det trådlösa. 

Däremot en hörselslinga som störde gitarrerna så till den milda grad att vi helt enkelt fick be att få den avstängd. 

I slutändan blev det två bra spelningar denna helgen också där bandet levererade det de skulle och publiken var rejält med på noterna. Fortsätter det såhär kommer det inte vara några problem att ha kul ända in i december.

Turnédagbok, del 2, eller, Vi sitter i samma bil

Första helgen med Creedence Tribute innehöll tre spelningar i Skellefteå, Luleå och Umeå och däremellan en helt orimlig mängd med asfalt. Men det hör ju till det också. Jag fick en hel del tid att plugga manualer iaf så det var ju alltid något.

Första dagen i Skellefteå var ju lite speciell i och med att det var turnépremiär. Det är alltid lite extra spänt när det är första gången vi bygger just den här scenen och en försöker få till så smarta och smidiga lösningar som möjligt. Dels för att det ska fungera bra för artisterna men också för att det ska gå snabbt och enkelt för oss att bygga och riva varje dag.
Det märks också på bandet att det finns en spänd förväntan, en känsla av att "nu gäller det" i luften.

Första spelningen gick bra.... till en början. Alltså visst, den gick ju bra, men helt problemfri får en premiär aldrig vara. Ungefär halvvägs in i första avdelningen kommer en av killarna fram till mig och säger att han har drop-outs* i sina in-ears. Jahopp, inte så mycket jag kan göra just där och då utan vi kör på fram till paus som låg kanske fyra-fem låtar bort.
Ungefär 30 sekunder senare kommer två killar till och har samma bekymmer. Och detta trots att vi ändå spenderat ett par timmar med att repa på samma scen tidigare under dagen, utan problem. Trådlöst är ondskefullt helt enkelt. Så jag fick snällt spendera 20 minuter av pausen med att söka om alla trådlösa mottagare för att hitta nya rena kanaler. Men det löste problemet iaf.

Dagen efter spelade vi i Luleå. Normalt sett ska vi få komma in klockan 11:00 på förmiddagen och börja bygga scenen. Denna gången skulle vi få tillgång till scenen först 14:00. Jag lyckades fjäska till mig en timme till men 13:00 skulle ändå bli stressigt. Lyckligtvis var det ett jäkligt välbyggt konserthus så det var i princip att lasta rakt från lastbilen in på scenen. Så vi hann så gott som färdigt med allt innan bandet dök upp.

Lördagen spenderades i Umeå och om Luleå var lättarbetat så tog Umeå alla priser. Hela vägen från Luleå satt jag med ångest över att behöva lasta ur mitt i en obehaglig höststorm med regn och rusk men när vi dök upp i Umeå så var det bara att backa in hela lastbilen i konserthuset, fälla ner lämmen och sen rulla av allt rakt in på scenen. Bättre början på en arbetsdag är svårt att ha.

Äntligen hade vi lite gott om tid innan gig också vilket lärde mig att en ska inte ta saker och ting för givet. In ear-systemen är bandets egna och de var inställda på mono. Jag utgick i min enfald från att det var så bandet ville ha det och tänkte inte mer på det. Men nu när vi hade tid att pyssla lite visade det sig att då var inte fallet. De skulle såklart ha stereo i öronen. Självklart skulle jag inte ha utgått från något utan ha frågat bandet om det var rätt inställt på deras utrustning. Men men, nu fick vi ordning på det ändå.

Allt som allt, stående ovationer tre kvällar i rad och 210 mil i lastbil. Inte så illa för en vecka i september!

*Drop-outs. Trådlösa In-ears är i grunden inget mer än radiosändare med mottagare. Ibland blir det störningar på den frekvensen radion sänder på och det kan få mottagaren att tappa kontakten och det blir helt enkelt tyst i artistens öron. Inte alls något bra.

Min favoritmikrofon

Naturligtvis beror det väldigt mycket på vad som ska mickas upp, hur det ska låta, vad jag är nyfiken på att prova just då, hur resten av scenen låter, osv. Men fick jag välja endast EN enda mikrofon att använda så skulle det bli Shure SM57.
Jaha, å varför det då? Är det den bästa mikrofonen någonsin? Är den snyggast? Är det Jesus? (Nej, den här mikrofonen är verklig, #spoiler)

Nä men det är en mikrofon som är fruktansvärt allsidig. Den låter bra (inte bäst) på det mesta och låter fruktansvärt bra på en hel del. Den är väl mer eller mindre industristandard på t.ex. elgitarrförstärkare.
Jag använder inte alls den här micken på varje jobb jag gör, men jag har alltid med mig en i min egen väska oavsett vad för jobb jag gör. Skulle skiten träffa luftcirkulationsapparaten och en mick skulle rasa för mig, det dyker upp ett instrument jag inte var beredd på, eller någon annan potentiell katastrof så har jag iaf alltid ett säkert ess i rockärmen. Jag har framgångsrikt mickat allt från sång till träsko* med den mikrofonen.
Den kan rent utav låta riktigt fräckt på en rocksång som ska låta lite gammaldags och skitigt.

*För två år sedan på en dragspelsstämma så dök det upp en orkester vars rytmsektion bestod av ett stycke gumma med en träsko fäst på en käpp som hon bankade mot en planka. Och när min stagehand över komradion ropade något i stil med "Jaha, och hur fan ska jag micka det här då?!" fanns de såklart bara ett svar. "Ta 57an".

Hazy Dizzy

Helgen som gick hade jag nöjet att få jobba på Scalateatern i Karlstad. Och vilket nöje det var. Det är inte alltid en blir så bortskämd med genomtänkta och praktiska lösningar för en stackars tekniker. Dra en Cat-kabel* till mixplats? Glöm det, det tar bara tid. Koppla in dig i den här väggpanelen bara så kan du plocka ut det där uppe.

Alltså, var jag än stod i lokalen kändes det som om det aldrig var längre än 2m till närmaste kopplingspanel. Dessutom rikligt tilltagen panel för ström, gott om scenyta, rymligt och trevligt bakom scen och i loger och som en jäkla bonus. Två tusen olika gångar, avsatser, stegar, mm att leka ljudninja på. Jag kan eventuellt ha varit katt i mitt tidigare liv. Eller så är det bara så att jag får erkänna att jag många gånger tycker det som händer bakom scenen är minst lika, om inte mer, spännande än det som händer PÅ scenen.

Bandet för kvällen (Hazy Dizzy) var att AC/DC-tributeband som ett producentbolag skulle testköra inför en eventuell turné. Det där med tributeband kan ju va lite både och men Creedence tribute levererar ju så det smäller om det så jag fick väl ge dessa en chans också och än en gång blev jag positivt överraskad. (Det har verkligen varit mycket av den varan i sommar).

Jag blev lite nervös när de kom och varje gitarrist, i en inte allt för stor teaterlokal, rullade in varsina två 4*12-lådor till sina Marshall-spela-sviiinhögt-toppar. Och visst, efter första låten på soundcheck fick jag lite snällt be dem att sänka. Det lät bra innan de sänkte, men det var ändå såpass högt att jag inte hade någon kontroll på gitarrerna**. Men lydiga som gitarrister alltid är (?) så sänkte de och det gick att få till något riktigt bra av det hela.
Jaha men lät de som AC/DC då? Nå med min blygsamma kunskap om sagda band så måste jag säga att det var riktigt likt. Och publiken var verkligen med på noterna från första ackord. Det får ju ändå räknas som bra betyg.

*Cat-kabel (Cat5, Cat5e, Cat6 osv.) Helt enkelt en vanlig jäkla nätverkskabel. Kopplar ihop mixerbordet med mixracken på scen. 

**Ingen kontroll, vadå ingen kontroll? Ja alltså, som i det här fallet, det lät bra. Men hade jag velat sänka gitarrerna i mixen hade jag precis noll chans att göra det eftersom deras förstärkare var lika höga, om inte högre, än PA:t. Så, när de sänkte gitarrerna var det jag som bestämde hur mycket gitarr publiken skulle höra. Dvs, jag fick kontroll.