Innan vi riktigt kommer in i Juli så avslutar vi Juni med rallycross-em i Höljes. 40 000 pers i ett grustag mitt i de nordvärmländska skogarna. Vi fick info om att det skulle bli rätt knivigt att få till soundcheck osv eftersom det var mycket igång och vi hade en ytterst begränsad tid för att rigga och testa.
Med det i åtanke var vi givetvis på plats i god tid. Gissa hur smidigt livet kändes när vi kom fram och där den färdigbyggda scenen skulle stå såg det ut såhär.
Klockan 16 skulle allt vara byggt, testat och tyst. Klockan 17 anlände scenen. Som de fullblodsproffs vi är fick vi det ändå klart på rekordtid så vi slapp skjuta på uppträdandet. Det kändes väldigt skönt då en kan vara säker på att även om scenen är åtta (!) timmar sen så kommer det i slutändan heta att "ljudet var försenade".
Och ös blev det!
Veckan efter upptogs till fullo av dragspelsstämman, som det lokalt heter. Bälgspel vid landsvägskanten är väl det egentliga namnet på festivalen.
Jag skulle ansvara för ljudet på alla nio scener samt sköta ljudet på huvudscenen. Sen ska det ärligt sägas att då jag hade med mig ett underbart och kompetent gäng kunde jag tryggt fokusera på min egen scen, pilla mig i naveln och fräsa åt vädret (vid behov).
Och tur var väl det. På min scen var schemat lite extra spännande. Det var ungefär 5 minuter per orkester och precis 0 sekunder change over-tid. Så det var verkligen fullt ös från första sekund tills dagen var slut. Fördelen med det är att det hinner aldrig någonsin bli tråkigt, nackdelen är uppenbar. Ingen tid mellan banden lämnar max 0 sekunder att soundchecka på. En får se till att ha ett bra utgångsljud och sen är det bara att fortast möjligt ratta in ljudet under introt till första låten.
Monitorljudet blir ännu svårare, en får försöka läsa musikernas kroppsspråk och addera lite erfarenhet för att få det bra.
Något som också är kul med att jobba utomhus är vädret. Nu ska sägas att jag haft en fantastisk tur med vädret, sommar 2016. Men när Bengt Alsterlind står på scen och sjunger "Sommar och sol" för allt han är värd så kunde inte ödets ironi hålla sig. Och jag ska inget säga, jag hade antagligen inte heller kunnat låta bli om det var jag som styrde vädret.
Åska rakt över scenen, spöregn som inte var av denna värld samt drivor av hagel halvvägs genom "Sommar och sol" ledde till att jag för första gången i mitt liv tvingades avbryta en spelning.
Surt, men när hela publiken redan flytt till högre mark så spelar det liksom ingen större roll.
Vi hade också med oss en mikrofon som ingen ville ta i ens med tång, av fullt förklarliga skäl. Den fick tjäna som allt från extraljusmick till fläktnoskon.
Veckan efter fick jag snällt klättra upp på scenen och sköta monitorljudet åt Electric Banana Band när de gästade Gamla kraftstationen i Deje. Ett riktigt roligt jobb men en har verkligen fullt upp när en istället för att ha koll på en mix (LR) nu skulle ha koll på 13 mixar samtidigt i en salig blandning av in ear-system och scen-wedgear. Men det gick bra det också, trots extra inhyrd utrustning som vägrade fungera, alla apor, zebror, flamingos och gud vet vad på scenen var nöjda.
Här tror jag vi tar och delar upp juli i två inlägg för det här börjar bli onödigt långt. På återseende, osv.
Veckan efter var det dags att dra ut på årets upplaga av packmopedsturnén. Ett spännande format där Göran Samuelsson samlar en handfull svenska artister och ger sig ut på de värmländska landsvägarna med just packmopeder. Jag var med på första anhalten som var på Sliperiet utanför Grums. Det blev en fin spelning där artisterna (Dregen, Elin Ruth, Roger Pontare och Love Antell) och publiken kom nära varandra.
