Sluta pilla!

En står där mitt under spelningen, bandet spelar för fullt och publiken är med. Så kommer den där gnagande rastlösa känslan.... "jag kanske kan göra det liiite bättre?" Jag står ju ändå där vid mixerbordet. Det förväntas väl av mig att jag vrider på någon ratt eller trycker på någon knapp mest hela tiden?

Det är när en kommer på sig själv med att tänka så som en måste våga ta de lite lugnt. Sätta sig på händerna eller gaffa upp dem i taket. Det enklaste sättet att sabba en mix är att försöka fixa något som redan är bra. Visst, du kanske gör det ännu bättre, men mer troligt är att du kladdar till något.

Exempelvis EQ. För ett tag sedan skulle jag hoppa in och ersätta en tekniker för en show som hen kört ett par gånger. På flera kanaler hittade jag EQ-kurvor som såg ut som den här nedanför.

Den kurvan känns för mig som ett resultat av "hm, kanske kulle vrida lite på den här knappen också". Och visst, det lät helt ok, men det enda (så gott som) som teknikern uppnått är samma resultat som hen skulle fått om hen bara sänkte volymen på hela kanalen med 6dB. Och de kanske en behöver göra ibland, men det är knappast det EQn är till för.

Det är otroligt lätt när en väl börjar pilla, att vrida bort sig och hamna i något som inte gör saken bättre på något sätt.

Jag fick försöka att släppa upp de mesta och hamnade till slut på kurvor som såg mer ut som den här. Inte världens vackraste kurvor på något vis, men det känns iaf mer tydligt att, här och här har jag något problem så därför skär jag bort i de frekvensområdena.

Som tekniker behöver en ibland påminna sig om VARFÖR en står där en står. Är det för min skull? För att klappa mitt ego? Nej mitt jobb är varken mer eller mindre än att koppla samman artisten/artisterna på scen med publiken (ibland hämtar jag öl till logen också).

Och känner du ändå att då måste mata ditt ego kan du alltid börja spela gitarr och blir fingrarna rastlösa kan du alltid få tag på en kopp kaffe.
Håll dig till så få och så små ingrepp i ljudet som möjligt!

Hur mickar jag trummor?

Ett par saker först som är självklara men ändå måste sägas. Det finns idag 387 olika sätt att micka trummor på och det som skiljer dem är att de är alla mer eller mindre fel. Jag vill inte på något vis påstå att jag sitter på den stora magiska sanningen i det här ämnet och jag gör för den delen lite olika själv då och då. Så ska ni läsa inlägget får ni ta det för vad det är; Lite om hur jag tänker, i den mån jag gör det, och varför jag gör som jag oftast gör.

Baskagge
Här använder jag så ofta jag kan en Beyerdynamic TG D71c inne i baskaggen. Den har all attack OCH all botten jag någonsin önskar kunna krama ur en baskagge. Oavsett vilken mick jag använder så vill jag alltid micka inne i trumman. Jag vill komma relativt nära slagskinnet för att få bra bett i anslaget. Risken är att en ibland kan tappa lite botten men det är inte ett problem jag upplever med tidigare nämnda mikrofon.

Varför inte micka utanpå baskaggen? De får du väl. Men det är en skrämmande värld där ute. Det finns massa släpspelande bassister och högljudda gitarrister med bekräftelsebehov som är och bråkar ställer till det i ljudet. Nej de kommer knappast höras i den här micken, men de är ändå där och påverkar lite. Plus att har du en trummis som är lite försiktig i foten så kan det bli svårt att få till någon tydlighet i anslaget.

Det bästa av bägge världar då? En mick inne och en mick ute. En klassiker som många kör med. Och visst, det blir bra det med. Varför jag inte gör så? Det BEHÖVS inte! Varför släpa fram och koppla i två mikrofoner när jobbet blir lika bra med en? Två saker som kan krångla istället för en. Två öppna mickar som ska stå på scen och suga in ljud jag inte vill ha. Osv. Så enkelt som möjligt.

Virvel
Helst vill jag se en Shure Beta 57A men en Shure SM57 kommer också göra jobbet. Här kan jag variera lite mer på mikrofoner utan att livet känns för jobbigt.
Jag brukar placera micken på översidan virveln ganska jäms med slagskinnet (alltså inte rätt ner i trumman) riktad rakt mot trummisen.
Brukar du micka under virveln också så du får med sejarmattan? Nej det gör jag nästan aldrig. Att höra saker som rasslar och skramlar på ett trumset är knappast ett problem. Det är inget fel att göra det såklart, och på större scener kan det absolut finnas en poäng med att göra det. Men jag bruka inte tycka att det behövs.

Pukor
Jag brukar använda Beyerdynamic TG D57c på alla pukor. Häng som golv. Den är lätt att placera och den låter riktigt bra. Den viktigaste frågan jag ställer mig här är "Var är det minst risk att micken blir sönderslagen?" Det ligger lite i sakens natur att det kring en trummick är luften full av träpinnar av varierande storlek och hastighet och ett klockren träff på micken är inte bara dyr, det låter riktigt osexigt. Jag försöker placera pukmickarna lite som en solfjäder (tillsammans med virvelmicken) så alla pekar in mot trumstolen. Jag inbillar mig att det här ger minst fasfel* mellan mickarna. Men jag kan inte riktigt backa upp det med någon form av vetenskap.

HiHat
Nej!

Ok, kanske lite hårt. Men om jag inte känner att jag absolut måste micka HiHaten så tänker jag inte göra det heller. (undantaget är om trummisen ser genuint sårad ut eller är tatuerad på halsen) Det brukar va svårare att få HiHaten att inte höras än tvärt om. Lite som en tamburin. Spelar någon på en HiHat i samma kvarter som scenen är så kommer den höras. Igen, så få öppna mickar på scen som möjligt.

Cymbaler
Om jag mickar riden separat? Nä det händer inte ofta. Om det är större scener.... kanske....
Annars då? Well, vanlig klassisk stereo-mickning ovanifrån. Inte för mycket luft mellan cymbalerna och mickarna, men det beror såklart också på scen och musik, och mickarna pekandes mot trummisen men vinklade ner mot cymbalerna.

Allt som allt brukar jag sällan mer än 8 mikrofoner på ett trumset och jag använder oftast Beyerdynamic, Shure och Rode. Avslutningsvis när du placerat dina mikrofoner så det kryper i kroppen av vällust är du ändå alltid tvungen att fråga trummisen "Känns det här ok? Är någon mick i vägen för dig?" Trummisens jobb är trots allt 100 gånger svårare än vad ditt är och det kommer inte bli enklare om det hamnar en mick i vägen för att du ska ha just det ljudet som den placeringen ger. Du ska jobba runt artisten, inte artisten runt dig!

Jag inser att det jag bara skrapat på ytan, men det här börjar bli långt och jag är redan trött på mig själv. Säg till om det är något jag ska skriva extra om eller om ni tycker något är uppåt väggarna fel.

Disclaimer: Jag kommer antagligen inte göra likadant om ett år. Folk utvecklas. Get over it!

* Fasfel - Gud, jag orkar inte ens. Googla! (jag återkommer till det här när jag har tjockare glasögon och kulspetspenna i bröstfickan)

Jag älskar trummisar som kan stämma sina pukor! Den fängslande berättelsen om varför jag avskyr att använda EQ:n

Avskyr kanske är att överdriva. Men ju mindre jag behöver använda EQn på en kanal, desto finare känns livet.

Jag minns inte var det var jag hörde det. Om det var Big Mick Hughes (Metallica) eller om det var Dave Rat (Red Hot Chili Peppers) som sa en grej som passade väldigt bra in på hur jag tänkte.
En kanals EQ är till för att fixa något som är fel. Om jag har valt rätt mikrofon och placerat den rätt samt om artisten har ett bra instrument som hen håller i gott skick, så ska jag inte behöva röra kanalens EQ. (ja de finns undantag, sluta grina! Men de tar vi sen)

Men här är just trummisar ett bra exempel och då speciellt pukor. Pukor kan ofta ha någon frekvens som går totalt bananas eller som ringer i evigheters evighet. En tvingas använda så mycket EQ och Gate* att trumman i slutändan låter som en sliten plasthink som din lokala förskola fått lingonsylt levererad i. Så att få till ett bra ljud på pukor, även om en har en bra mikrofon och den är placerad enligt konstens alla regler** kan bli en prövning av ens tålamod.

Men så finns det de där trummisarna som faktiskt kan ta hand om sina trummor. Där en bara höjer upp kanalregeln och pukan låter bra. Inga frekvenser som sticker ut, en fyllig botten och en snygg attack.

Undantagen då?

Well, till att börja med så slänger jag ju allt som oftast på högpassfilter*** på så gott som allt som det inte står baskagge på och det får väl kanske räknas som EQ på sätt och vis.
Sen behöver en ibland göra plats i frekvensspektrumet för att de olika instrumenten ska höras. Baskagge och elbas bråkar t.ex. till viss del om samma utrymme och på samma sätt behöver elgitarrer och sång också oftast komma överens. Men då håller jag mig gärna till minimala justeringar.

*Gate (Noisegate), en fräsig liten sak som, förenklat, stänger av mikrofonen när ljudvolymen understiger en viss inställd nivå.
** Finns det regler? Kanske ett inlägg om hur jag gillar att micka trummor.
***Högpassfilter, Ett filter som tar bort basfrekvenser och bara låter de höga frekvenserna passera.