2016 i bilder

Det hör väl den här tiden på året till, att blicka tillbaka på begångna synder. I alla fall på de som fastnat på bild och som finns på den hårddisken jag kommer åt just nu. 

Vänster: Invigning av Bälgspel vid landsvägskanten 

Höger: Top Cats på Olssons brygga i Arvika

Vänster: Den ständigt återkommande "fan, frontdroppen släppte igen!" Här, panik en minut till gig

Höger: Rolf vakar över publiken och ser till att det applåderas behärskat och på rätt ställe

Vänster: Martin i triumfpose över den perfekta kabelrullningen

Höger: Sveriges längsta catwalk (kabelångest)

Vänster: Inget fulländar en scenbild så mycket som en väl placerad roll-up

Höger: Pringelsuppladdning i Norge

Vänster: Korvfest i kabyssen

Höger: "Haha, jävlar vad jag körde fel här i fjol det lär jag inte g....... fan!"

Vänster: När en var liten och byggde låd-fort. Helt ointagliga! 

Höger: Top Cats fyller moped!

Vänster: När en möter en brorsan ute på vägen

Höger: En fin kväll!

Vänster: Populärmusik från Vittula

Höger: Vad som händer när en har mer än en ljudtekniker i samma rum

Vänster: Installerar pool i orkesterdiket

Höger: Årets mixplats, i baren!

Vänster: Martin visar hur det såg ut när vi gick in för landning i Luleå

Höger: Sånt som ljudtekniker tycker är kul

Vänster: Den roliga delen av jobbet

Höger: Nelle!

Tack för i år, alla artister, arrangörer, kollegor och publik! 

Kalabaliken i Torsby, eller, Första åket

Då har de nya borden fått bekänna färg! Bägge fick äran att tjänstgöra på juldagsfirandet i Torsby. Det enda som Front of House-bord och det andra som monitorbord. Och de skötte sig, på det stora hela, över förväntan.

När ljudet låter sådär riktigt bra och en står och stirrar på inställningarna och tänker: "men, jag har ju knappt ens gjort något" finns bara två förklaringar. Jag hade tur eller borden är svinbra.
Och med tanke på hur resten av den dagen utspelade sig så kan vi rätt snart stryka alternativ ett.

Det började såhär, en bakgavellyft som inte alls ville vara en bakgavellyft längre. Och sen fortsatte dagen i den stilen och toppades med att jag fick lägga halva mitt fokus under konserten på att hålla koll på en aspackad dåre som prompt skulle upp på scenen hela tiden.
Spelningar utan kravallstaket är bland det värsta som finns!

Hemtrevligt ska de vara

Kan du höja sången, jag hör bara trummor?!

Det här kommer bli ett nördigt inlägg, så gott som fritt från skojiga anekdoter, så är det det du är ute efter måste jag nog göra dig besviken.
Vill du lära dig lite om ljud kan du gott läsa vidare.
Nej jag gör inga anspråk på att vara jordens ljudorakel och det jag säger ska inte tas som en absolut sanning. Mer en spänstig kombination av våldsamma förenklingar, erfarenhet, sunt förnuft och en liten nypa kunskap.

"Kan du höja sången, jag hör bara trummor?!"
Spännande frågeställningar som den, eller variationer på det temat, dyker upp någon gång då och då. Och nu i helgen var en sådan gång.

Det kom fram en lagom slirig gentleman för att upplysa mig om att jag minsann behövde höja volymen på sången, där han satt hörde han bara trummor.

Det finns grovt räknat 788 anledningar till varför mannen i fråga hade den upplevelsen, de flesta handlar om att han är för full. Så tror jag dock inte det var i det här fallet, faktiskt.
Det går inte att kategoriskt avfärda alla som har åsikter (och det kommer folk ha), hur publiken upplever musiken är trots allt det jag är där för att ta hand om.
Nedan kommer jag lätt gå igenom att par tänkbara anledningar till mannens upplevelse.

1. Bas = Rånare
Basljud är på många sätt likt en rånare. (Utan att för det dra några liknelser mellan basister och tidigare nämnde yrkesgrupp) Bas trivs helt enkelt i hörn, gärna mörka fuktiga hörn. Om den här mannen satt och lyssnade i ett hörn långt bak i lokalen kommer han troligtvis uppleva basljudet som mycket starkare än vad de mitt på golvet gör.

2. Folk äter ljud
Den här gången var det en dansbana framför scenen, med rätt många som dansande par. Längst bak i lokalen stod borden från julbordet kvar. Det var här bak som mannen satt. Hans öron var mycket lägre i höjd än allt folk som dansade framför honom. Kort sagt, det var väldigt många svettiga kroppar mellan högtalarna och hans öron.
När högre frekvenser (ex sång) träffar ett dansande par tappar det lite energi och när det gått igenom, låt säga 50 kroppar, är det inte mycket ljud kvar. Bas däremot är lite som en bulldozer i det här avseendet. Ska du stoppa bas behöver du bra mycket grövre saker än den genomsnittliga julbordsfrossaren.
Kort sagt, när ljudet väl nådde vår kära lyssnare fanns ingen sång kvar.

3. Syns inte, hörs inte
Det här fallet är väl egentligen mycket likt det ovan. Men en trevlig liten tumregel är att om du inte ser högtalaren så kommer du heller inte höra den.
Självklart kommer du höra ljud, men främst en massa otydliga, grötiga reflexer från väggar och annat skrot. Ja och bas förstås. Alltid bas. Bas bryr sig inte om du ser den eller inte.
Det behöver ju inte vara folk som är i vägen heller. Högtalarna kan peka fel, eller du kan stå alldeles för långt åt sidan eller vad det nu kan handla om.

4. Syns inte, hörs inte (ja igen)
Om frontljuset inte är tillräckligt, så sångarens ansikte (främst mun) inte syns tydligt, kommer folk automatiskt uppleva att sången hörs dåligt. Jag kan inte förklara det, det har inte med ljud att göra. Det är sådana där hjärnspöken.

I helgens fall är jag rätt säker på att det främst handlade om anledning nummer två. Mannen satt långt bak, mycket lägre än allt folk som stod (dansade) framför honom. Hans huvud befann sig långt under var högtalarna nådde.
Vad kunde en ha gjort åt det här då?

1. Högtalarna kunde ha hängts högre upp. Det hade gjort att ljudet nått längre bak i lokalen. I den här lokalen hade det nog å andra sidan inte hjälpt så mycket då det hade lett till att ljudet gått i hinder som hängde från taket istället.

2. Jag kunde ha gasat på sången ännu mer. Det hade kanske (troligtvis inte) gått att med rent våld hamra ljudet genom den dansande hopen. Inte heller helt praktiskt då jag hade haft en hel del brustna trumhinnor, tinnitus och annat svårt fysiskt lidande att svara för.

3. Jamen sluta sitta där bak och fisa, kom fram och häng med i festen!

Nu blev det ett ganska långt inlägg och är du fortfarande med och läser är jag lite imponerad. Det blir frågor på tisdag.

Det sista julbordet, eller, den glada överraskningen

Om en avrundar avståndet mellan Hagfors och Ystad så visar det sig att det är jättelångt, speciellt mellan Hagfors och Filipstad där de bestämde sig för att lägga alla kurvor de hade kvar när de byggt Sverige. Och sen en hel del snöslask på det. Men bara vi kom ut på motorvägarna var det faktiskt en riktigt trevlig resa.

Under resan roade jag mig med att vara lite nervöst småorolig över vad vi skulle träffa på när vi väl kom fram. Mest för min egen del då ljudanläggningen på det här spelstället var av modellen "nä-men-de-har-jag-byggt-själv-faktiskt".
Inte för att det per automatik betyder något dåligt, de monitorer vi främst använder själva får också klassas till den kategorin.
Men när Nelles musik (ljudleverantören) berättade att han byggt dem själv... ja endera var det bra eller så var det en gammal bilstereo som han skruvat ihop.
Nu visade det sig att Nelle är en jävla hjälte, men mer om det sen.

Kvällens mixplats, årets stadigaste

Den här gången skulle vi också dela scen med ett förband, inget konstigt med det, men det blir lite trängre. När jag klev in i lokalen och såg, det jag förmodade var, scenen och såg att förbandet redan ställt upp sin utrustning över hela scenen så blev jag lite bekymrad. Scenen såg helt ok ut, PAt såg rätt bra ut, men det skulle allt blir bra trångt. Jag står någon minut och funderar på hur vi enklast ska få till det här innan jag inser att ungefär 15 cm till höger om mig är en jämförelsevis jättelik scen som är alldeles tom och bara för oss. Till råga på allt såg ljudanläggningen på den här scenen minst dubbelt så bra ut och väl tilltagen. Ibland blir en glatt överraskad.



Inte bara det att Nelle visat sig kunna bygga högtalare, han kunde läsa en rider(1) också. Varenda kabel, högtalare, strömkälla, mm, låg på precis rätt plats. Och behövde en något så han en inte ens avsluta frågan innan Nelle fixat det.
Och Nelles hembyggda PA visade sig vara mycket kompetent. Jag kom på mig med att stå och töntflina för varenda puk-fill Robban gjorde för det lät så jäkla grymt.



Nu ska bara den långa resan hem klaras av och sen ett svettigt väntande på juldagen och premiärturen med de nya borden.

(1) Rider. En kontraktsbilaga till arrangören som inte bara innehåller artisternas orimliga krav på rena handdukar, exotiskt godis och mandelkubb utan även en förteckning över den tekniska utrustningen vi behöver samt en stageplot (ritning) på hur en vill ha scenen riggad.
Det är inte alltid ljudleverantören läser och följer den så bra som i det här fallet.

Sista rycket inför jul

Bråda dagar såhär inför jul. Och igår blev lite brådare än vad som var tänkt och då var den ändå tänkt att bli mer bråd än vanligt.

Dagen började med att navigera genom isregn till Arvika för att bygga en scen till det sista stoppet för turnén med julshowen Glitter & Glögg. Ett scenbygge som innehåll alla klassiska detaljer som alldeles för trånga korridorer, ett scengolv som inte var klart i tid (vilket förstås gör att vi får mindre tid att bygga ljud och ljus på) samt den hopplösa kampen att försöka ställa upp ett trumset så att trummisen blir nöjd.
Det sistnämnda har aldrig någonsin hänt, det finns på denna jord, inte en trummis som slagit sig ner vid ett trumset och för sig själv sagt, det här blir bra, nu kör vi.



Efter att den scenen var klar var det till att snabbt besudla sina stackars smaklökar med en donken-burgare och bege sig mot Torsby för att möta upp Top Cats och ta sig till Hagfors för kvällens julbord.
Den, vad som endast kan beskrivas som, hatkärlek jag vid det här laget utvecklat för vår postvagn förbyttes nu i den renaste avsky då Schenker, för all del levererade den i god tid men, lyckats demolera mer eller mindre varenda låda, instrument, mojäng, som befann sig på vagnen.
Kanske en form av julhälsning då detta var den sista turen vi gjorde med vagnen.
Det är fortfarande ett mysterium hur de ens lyckats gå så hårt åt utrustningen, enda tänkbara möjligheten är att de fraktat en brunstig älgtjur ovanpå vagnen och att den i sin tur trott att vagnen å sin sida var en minst lika brunstig älgko.

Nåväl, till följd av detta så tog omlastningen lite längre tid än tänkt och vi anlände till Hagfors lite senare än tänkt. Sånt här bildar snabbt ett mönster och då vi nu fick lappa och laga och felsöka och testa och grina och allt sådant spännande så, hann vi färdigt med soundcheck precis till dörrarna öppnades.



En festkväll i Hagfors brukar bli ganska, låt oss säga intensiv, när det är "vanliga" tider som gäller och folk droppar in runt 22-23. När det nu var julbord och folk anlände klockan 18 för att vara säkra på att hinna med att provsmaka alla snappsar... vi kan väl säga att jag fick se mer än vad någon oskyldig, kyrkligt uppfostrad, slätrakad, söt-som-socker, Munkforsing ska behöva se.
Men det blev en jäkla bra show i alla fall.

Och den här dagen har också potential att bli rätt snärjig. Började samla ihop resterna av gårdagens show tidigt i morse då kvällens gig är i Ystad. Så nu följer vi slaviskt alla hastighetsgränser söder ut på E4 och så får vi se hur mycket tid det blir över för soundcheck ikväll. Vi hann äta på Max i alla fall så dagen är ju så gott som vunnen redan.

Martin tackar Schenker för leveransen.

Snäll tomte i år!

Så förra veckan ramlade de in. TVÅ helvräkiga, vrålsnygga, urstarka, chokladdoppade mixerbord!

Allen & Heaths dLive system med S3000-ytor och DM48 mixrackar.



Efter en dag fylld av feberrusigt upppackande, inkopplande, uppdaterande, testande, dreglande, lunch, mer testande, installerande av expansionskort (Dante), ännu mer testande, så kan jag rätt tryggt säga att jag nu vet vad alla knappar gör. En del kanske jag måste fundera lite på.

Men en stor fördel jag upplever med Allen & Heaths bord är att de är fruktansvärt lättöverskådliga. Dessutom bygger designen och tänket på tidigare modeller (som vi jobbat med i flera år) så allt känns bekant så fort en trycker på startknappen.

Nu är det ett spänt väntande på juldagsfirandet i Torsby då de här två skönheterna ska få sitt elddop. Det ena som Front of House(1) och det andra som Monitorbord(2).

Ah just det, glow in the dark!

(1) Front of House, framför scenen, publikyta. Vad en brukar kalla så gott som allt som rör ljudsystemet för publiken.

Teknikern som styr ljudet ut till publiken: FoH-tekniker.
Bordet som styr ljudet ut till publiken: FoH-bord

Ni fattar

(2) Monitorbord. Samma som ovan egentligen, fast styr ljudet som musikerna hör på scenen. Lite förenklat, ett eget ljudsystem som bara är till för musikerna på scenen så att de hör varandra bra.

Tack för i år Norrland, eller, Vad blev klockan igår egentligen?

På väg hem efter den sista spelningen i Norrland för i år. Två kvällar på Hotell Savoy i Luleå.
Andra kvällen var riktigt ösig. Självklart jättekul om ändå lite mindre kul för en annan då mixplats denna gång fick bli på ett bord mer eller mindre mitt på dansgolvet utan någon form av kravallstaket eller ens en liten menlös lapp. Så halvvägs genom konserten fick jag parkera vänsterarmen så stadigt det gick mot mixern och låta den agera stötdämpare.
Men men, både jag, mixer och publik överlevde.



Ljudanläggningen var med facit i hand helt klart för liten för lokalen. Frågan är dock om det egentligen var någon katastrof? På dansgolvet framför scen räckte den mycket bra. Och längst bak i lokalen, vid baren var volymen klart lägre så det gick att beställa en öl utan att för den skull behöva skrikspotta ihjäl den stackars bartendern. För ändamålet kanske anläggningen var rätt bra trots allt.

Vakterna på hotellet var också helt suveräna. Det får en inte alltid anledning att säga, men de var trevliga, alerta och hjälpsamma. Dessutom lyckades de hålla koll på Lilja och det är ingen liten uppgift.



Efter gigget körde vi en livesändning på facebook från backstage, med lite musik och ordningsvakter. Och under, vad som i sann rubriksättare-på-aftonbladet-anda endast kan beskrivas som, kuppartade former överraskade gossarna mig med en fin flaska whisky. Jäkligt oväntat och ännu mer uppskattat!

Den här morgonen har mest bestått i att försöka samla ihop instrument och utrustning samt att understödda av intravenöst kaffe och vatten, försöka pussla ihop vad som egentligen hände igår samt när det hände och till viss del om det ens hänt.
Och sen mer flygplan och det är ju alltid kul.

Nu har vi återigen överlämnat vårt hopp, inlåst i en postbur, i Schenkers sadistiska händer. Det behöver ju bara funka en gång till.

Det vart ingen knäck

Nej knäck stod inte att finna igår. Prövningar däremot fanns det gott om, men det gick bra att ta sig igenom dem utan knäck också.



Nytt årsrekord i minsta scen, så ingen behövde frysa. Ett lite slitigt soundcheck då trummorna, som vi för denna spelningen lånar på plats, inte var de hetaste och PAt inte var större än att en kunde få plats med det i en medelrymlig bakficka.
Sen blir jag lite mörk i sinnet när det inte finns någon ansvarig tekniker på plats när en anländer.
Men det var inget att be för utan det var bara att göra det bästa av situationen.



Och bra blev det även om PAt får jobba hårdare än vad det mår bra av.

Den långa resan 3, eller, det var på håret, eller, Det kommer prövningar i livet och då kan det vara bra att ha en knäck

Den gångna veckan blev en prövning för nerverna. Den här helgen är det en helg i Luleå som står på schemat. Och som vi gjort tidigare på norrlandsgiggen så budade vi upp gitarrer, mixerbord och annan viktig utrustning eftersom jag och bandet flyger upp.

Hittills har det fungerat felfritt även om det stundom har varit lite nervöst. Men den här gången höll det på att skita sig grovt. Tydligen så hade de missat något när vagnen skulle med tåget norrut så den blev vackert ståendes i Stockholm och när jag slutligen lyckades få dem att inse att den inte skulle fortsätta stå där så hette det "jaaa, vi ska försöka få upp den i tid men vi kan inte lova något".
Inte alls det svar jag ville ha faktiskt så jag inledde en intensiv telefonterror i en hyllning till den yttersta maktlösheten.

Nåväl, efter en sömnlös natt och ett par mail där de dyrt och heligt lovade att de inte kunde lova något så slutade allt väl och vi anlände till hotellet, nästan precis samtidigt som vagnen, som skickades en vecka tidigare.

Kvällens kontor

Nu är vi soundcheckade, mätta och väntar på att för börja spela. Det är rejält med folk så det här ska nog bli kul!

Prinskorv är inte ens gott

Helgen bjöd på ett PA som jag inte stött på förut, QSC.
Inte det dyraste ljudet i år men tight och bra i botten och bra tydlighet i toppen. Däremellan var det lite fattigt men det behöver inte alltid vara katastrof. Denna gång var ju scenen och lokalen ganska liten så det läckte ganska mycket grumligt lågt mellanregister direkt från scenen.



Julbordspubliken är också en speciell publik. De flesta tycks behöva sitta och guppa i takt ett par låtar för att syltan och prinskorven liksom ska guppa på rätt plats innan de orkar upp på dansgolvet och släppa loss. Men till sist kommer de dit.



Dessutom väldigt trevligt hotell med ambitiös och trevlig personal. Sånt uppskattas alltid!

Nu är det Luleå som är näst på tur. Det ska flygas igen och utrustningen ska åka med Schenker. Nerverna på helspänn.