Turnédagbok, del 2, eller, Vi sitter i samma bil

Första helgen med Creedence Tribute innehöll tre spelningar i Skellefteå, Luleå och Umeå och däremellan en helt orimlig mängd med asfalt. Men det hör ju till det också. Jag fick en hel del tid att plugga manualer iaf så det var ju alltid något.

Första dagen i Skellefteå var ju lite speciell i och med att det var turnépremiär. Det är alltid lite extra spänt när det är första gången vi bygger just den här scenen och en försöker få till så smarta och smidiga lösningar som möjligt. Dels för att det ska fungera bra för artisterna men också för att det ska gå snabbt och enkelt för oss att bygga och riva varje dag.
Det märks också på bandet att det finns en spänd förväntan, en känsla av att "nu gäller det" i luften.

Första spelningen gick bra.... till en början. Alltså visst, den gick ju bra, men helt problemfri får en premiär aldrig vara. Ungefär halvvägs in i första avdelningen kommer en av killarna fram till mig och säger att han har drop-outs* i sina in-ears. Jahopp, inte så mycket jag kan göra just där och då utan vi kör på fram till paus som låg kanske fyra-fem låtar bort.
Ungefär 30 sekunder senare kommer två killar till och har samma bekymmer. Och detta trots att vi ändå spenderat ett par timmar med att repa på samma scen tidigare under dagen, utan problem. Trådlöst är ondskefullt helt enkelt. Så jag fick snällt spendera 20 minuter av pausen med att söka om alla trådlösa mottagare för att hitta nya rena kanaler. Men det löste problemet iaf.

Dagen efter spelade vi i Luleå. Normalt sett ska vi få komma in klockan 11:00 på förmiddagen och börja bygga scenen. Denna gången skulle vi få tillgång till scenen först 14:00. Jag lyckades fjäska till mig en timme till men 13:00 skulle ändå bli stressigt. Lyckligtvis var det ett jäkligt välbyggt konserthus så det var i princip att lasta rakt från lastbilen in på scenen. Så vi hann så gott som färdigt med allt innan bandet dök upp.

Lördagen spenderades i Umeå och om Luleå var lättarbetat så tog Umeå alla priser. Hela vägen från Luleå satt jag med ångest över att behöva lasta ur mitt i en obehaglig höststorm med regn och rusk men när vi dök upp i Umeå så var det bara att backa in hela lastbilen i konserthuset, fälla ner lämmen och sen rulla av allt rakt in på scenen. Bättre början på en arbetsdag är svårt att ha.

Äntligen hade vi lite gott om tid innan gig också vilket lärde mig att en ska inte ta saker och ting för givet. In ear-systemen är bandets egna och de var inställda på mono. Jag utgick i min enfald från att det var så bandet ville ha det och tänkte inte mer på det. Men nu när vi hade tid att pyssla lite visade det sig att då var inte fallet. De skulle såklart ha stereo i öronen. Självklart skulle jag inte ha utgått från något utan ha frågat bandet om det var rätt inställt på deras utrustning. Men men, nu fick vi ordning på det ändå.

Allt som allt, stående ovationer tre kvällar i rad och 210 mil i lastbil. Inte så illa för en vecka i september!

*Drop-outs. Trådlösa In-ears är i grunden inget mer än radiosändare med mottagare. Ibland blir det störningar på den frekvensen radion sänder på och det kan få mottagaren att tappa kontakten och det blir helt enkelt tyst i artistens öron. Inte alls något bra.

Min favoritmikrofon

Naturligtvis beror det väldigt mycket på vad som ska mickas upp, hur det ska låta, vad jag är nyfiken på att prova just då, hur resten av scenen låter, osv. Men fick jag välja endast EN enda mikrofon att använda så skulle det bli Shure SM57.
Jaha, å varför det då? Är det den bästa mikrofonen någonsin? Är den snyggast? Är det Jesus? (Nej, den här mikrofonen är verklig, #spoiler)

Nä men det är en mikrofon som är fruktansvärt allsidig. Den låter bra (inte bäst) på det mesta och låter fruktansvärt bra på en hel del. Den är väl mer eller mindre industristandard på t.ex. elgitarrförstärkare.
Jag använder inte alls den här micken på varje jobb jag gör, men jag har alltid med mig en i min egen väska oavsett vad för jobb jag gör. Skulle skiten träffa luftcirkulationsapparaten och en mick skulle rasa för mig, det dyker upp ett instrument jag inte var beredd på, eller någon annan potentiell katastrof så har jag iaf alltid ett säkert ess i rockärmen. Jag har framgångsrikt mickat allt från sång till träsko* med den mikrofonen.
Den kan rent utav låta riktigt fräckt på en rocksång som ska låta lite gammaldags och skitigt.

*För två år sedan på en dragspelsstämma så dök det upp en orkester vars rytmsektion bestod av ett stycke gumma med en träsko fäst på en käpp som hon bankade mot en planka. Och när min stagehand över komradion ropade något i stil med "Jaha, och hur fan ska jag micka det här då?!" fanns de såklart bara ett svar. "Ta 57an".

Hazy Dizzy

Helgen som gick hade jag nöjet att få jobba på Scalateatern i Karlstad. Och vilket nöje det var. Det är inte alltid en blir så bortskämd med genomtänkta och praktiska lösningar för en stackars tekniker. Dra en Cat-kabel* till mixplats? Glöm det, det tar bara tid. Koppla in dig i den här väggpanelen bara så kan du plocka ut det där uppe.

Alltså, var jag än stod i lokalen kändes det som om det aldrig var längre än 2m till närmaste kopplingspanel. Dessutom rikligt tilltagen panel för ström, gott om scenyta, rymligt och trevligt bakom scen och i loger och som en jäkla bonus. Två tusen olika gångar, avsatser, stegar, mm att leka ljudninja på. Jag kan eventuellt ha varit katt i mitt tidigare liv. Eller så är det bara så att jag får erkänna att jag många gånger tycker det som händer bakom scenen är minst lika, om inte mer, spännande än det som händer PÅ scenen.

Bandet för kvällen (Hazy Dizzy) var att AC/DC-tributeband som ett producentbolag skulle testköra inför en eventuell turné. Det där med tributeband kan ju va lite både och men Creedence tribute levererar ju så det smäller om det så jag fick väl ge dessa en chans också och än en gång blev jag positivt överraskad. (Det har verkligen varit mycket av den varan i sommar).

Jag blev lite nervös när de kom och varje gitarrist, i en inte allt för stor teaterlokal, rullade in varsina två 4*12-lådor till sina Marshall-spela-sviiinhögt-toppar. Och visst, efter första låten på soundcheck fick jag lite snällt be dem att sänka. Det lät bra innan de sänkte, men det var ändå såpass högt att jag inte hade någon kontroll på gitarrerna**. Men lydiga som gitarrister alltid är (?) så sänkte de och det gick att få till något riktigt bra av det hela.
Jaha men lät de som AC/DC då? Nå med min blygsamma kunskap om sagda band så måste jag säga att det var riktigt likt. Och publiken var verkligen med på noterna från första ackord. Det får ju ändå räknas som bra betyg.

*Cat-kabel (Cat5, Cat5e, Cat6 osv.) Helt enkelt en vanlig jäkla nätverkskabel. Kopplar ihop mixerbordet med mixracken på scen. 

**Ingen kontroll, vadå ingen kontroll? Ja alltså, som i det här fallet, det lät bra. Men hade jag velat sänka gitarrerna i mixen hade jag precis noll chans att göra det eftersom deras förstärkare var lika höga, om inte högre, än PA:t. Så, när de sänkte gitarrerna var det jag som bestämde hur mycket gitarr publiken skulle höra. Dvs, jag fick kontroll.

Live at Heart, eller, Vad var det som hände?

En del jobb en kommer in på får en direkt att ångra att en tackade ja. Det här var helt klart ett sådant tillfälle.
Lyckligtvis hade jag i det här fallet totalt fel och det blev ett par riktigt intressanta och utmanande dagar i Örebro.

Vill ni veta mer om just Live at Heart så rekommenderar jag deras webbsida, men väldigt kort, mängder med spelställen över hela Örebro och alla möjliga olika band, musikstilar och nationaliteter på scen. Bara det i sig gör det hela till en utmaning.

Min scen var i en ganska tight lokal med lågt i tak och publik som kommer ända in på scenen. Första tanken är att det kommer bli ett helvete att få sången att höras över trummor och stärkare. Men de gick över förväntan bra på alla sätt. Min erfarenhet av sådana här festivaler är att det kan variera rejält i kvaliteten på banden på scen. Men jag tror inte det kom upp ett enda gäng som inte kunde sin sak. Väldigt hög nivå på alla framträdanden även om alla kanske inte föll mig i smaken musikaliskt.

Mixern den här gången var Allen & Heath SQ-5, som på grund av lokalen, tråkigt nog fick bli placerad i ett hörn bakom scenen. Lyckligtvis finns det en riktigt bra app till den mixern så jag fick jobba 3 dagar med en iPad i handen och försöka hitta olika platser i lokalen där jag var så lite i vägen som möjligt.
För de var bra med folk, hela tiden. Och publiken njöt och uppskattade allt vad artisterna bjöd på. En härlig stämning hela tiden.

En annan utmaning var tiden. Jag hade 20 minuter mellan varje band att träffa, lära känna, förstå vad de behövde, rigga om och soundchecka nästa band. Men det gick att få ihop det med.

Turnédagbok, del 1 - Den spännande uppladdningen

Under hösten kommer jag åka med som monitortekniker* på en turné med Creedence Tribute. Gissa vad de spelar för musik?
Det ska bli riktigt kul, av ett par orsaker.

Till att börja med var jag i min ungdom ett tämligen stort Fogerty-fan så det är ju kul att jobba med den musiken. När den dessutom framförs på den här nivån (alltså, de här killarna kan sin sak) blir det ju ännu roligare.
Vidare är det ett riktigt trevligt gäng att arbeta med. Det är skön stämning i gänget och bandet är tydliga med vad de har för önskemål rent ljudmässigt, vilket alltid gör det enklare för mig att leverera.
Slutligen tycker jag det är riktigt kul spela med samma produktion flera gånger, det finns alltid något en kan fila till. En har mer tid på sig att göra ett bra jobb och ju fler gånger en gör det desto bättre blir det. Det är inte bara musiker som behöver öva. Speciellt kul är det när en, som denna gången, har möjlighet att repetera produktionen innan en ger sig ut på vägarna.

Så spenderade vi halva förra veckan. I en liten industrilokal klämde vi in allt (typ) vi behöver för att köra föreställningen. Scenpodier, ljud, ljus och såklart bandet. Sen repeterades showen i fyra dagar där en tar god tid på sig att peta till det ljud som behövs, öva in positioner för artisterna, mellansnack filas på och det dricks kaffe. Mängder med kaffe.

Band och producent planerar själva framträdandet och vi i tekniken planerar hur vi snabbast och smidigast packar, transporterar, bygger, kör, river, packar, osv. Och det här är en (tro det eller ej) riktigt rolig kreativ process. Hur bygger vi den effektivaste riggen? Hur dras kablarna enklast? osv.

Det jag, för min del, har att jobba med utgår från en Allen & Heath dLive-mixer (S3000-yta) från vilken jag sköter artisternas medhörning. Alla i bandet använder InEar-monitorer** samt att trummisen har två subbar i ryggen där jag skickar på med bastrumma så han ska känna den tydligt och bra. Trummisens InEar sköter han dessutom själv via en Allen & Heath ME-1.

Så jag tänkte väl försöka få till lite av en turnédagbok här under hösten. Med lite turnéliv, hur jag tänker när jag mixar monitor, vad som skiljer monitormix mot FoH-mix*** osv.

Turnéplan

*Monitortekniker - Jag tror jag pratat om det här förut va? Den tekniker som sköter ljudet i artisternas medhörning (så bandet hör vad bandet spelar).
** InEar - Precis vad det låter som. Lurar i öronen istället för stora högtalare på scenen.
*** FoH - Front of house, de här har vi pratat om förut. Men, den mixen som publiken hör.