Det första julbordet, eller, Vad var det som hände?

Gårdagen blev en riktigt trevlig företeelse, full av erfarenheter, överraskningar och lärdomar. Visste ni t.ex. att i Piteå har en bearnaise på julbordet? Inte? Nu vet ni.
Visste ni också att just bea går magiskt dåligt ihop med prinskorv? Inte? Då har ni lärt er två saker idag.

Spelningen i sig var väldigt bra. Gossarna var på topp och det gick inte att ta miste på att de trivdes på scen.
Ljudet satt också där det skulle. Det är lite klurigt ibland med lite tidigare spelningar för sittande (till att börja med) publik som nyss var mitt i maten. Det går liksom inte att gå ut med fullt blås. Då sätter de glöggen i vrångstrupen och så blir det dålig stämning. En får börja lite mjukt och fint och successivt jobba upp masterfadern.

Dessutom, den här helgen använder vi inhyrda förstärkare och trummor. De flesta av mickarna är också inhyrda så det krävdes lite extra meckande innan jag fick det dit jag ville.

Kvällens överraskning var när Jon fick den briljanta idén att fråga en ung kille i publiken om inte han kanske vill komma upp på scenen och spela en låt med dem? Efter lite övertalning och en låts betänketid kommer killen upp, klart nervös, och jag står och hoppas innerligt att Jon hänger på honom den akustiska gitarren, eftersom jag då helt kan döda ljudet på den om det visar sig att killen inte kan spela för fem öre.
Till min fasa (nåja) så hänger Jon på honom sin elgitarr, kan jag inte döda det ljudet då? Jovisst, i PAt. Men stärkaren på scen kommer ju låta vad jag än gör. Jag är ganska övertygad om att en akustisk katastrof ligger runt hörnet, det är liksom inte som att jag förväntar mig att en nervös liten kille ska kliva upp på scenen, få en gitarr som är större än honom  hängd runt halsen och utan att ha repat en ton tillsammans med bandet, totalt äga ut hela Piteå.

Eller?

Jävlar så fel jag hade...
Och bea gick dessutom rätt bra ihop med köttbullar...
Och ikväll är det dags igen...